Säkerhetsbloggen

Jag tycker att det inte är särskilt klar längre med vad man avser med ”försvar” och ”hot”. Under Balkankrigen på 1990-talet talade man om ”krishantering” och i samband med 9/11 lanserades begreppet assymmetrisk krigföring. Det senaste är cyberhot som hotar sjukhus, banker och elförsörjningen.

Inlindat i alla dessa finns det militära. Men det finns ju inga militära hot inom en på våra breddgrader.
Men det är väl inte bara miljö – oljebekämpning och utsläpp – militär beredskap ska handla om? För sådant finns andra myndigheter som har huvudansvaret.

Beredskap när det gäller försvaret handlar väl om att förbereda sig på alla eventualiteter också i framtiden.Gardet får inte lämnas öppet.
Vilket för mig till den försvarsreform som nu lanseras. Medan den offentliga diskussionen handlar om väggar och tak (garnisoner) eller det svenska språket (Dragsvik) hör jag inte mycket om varför man har pillat på mantrat ”ett trovärdigt försvar”. Visst talar man om att ”hela landet ska försvaras” och ”tillräcklig kapacitet” för att avskräcka. Men vart försvann trovärdigheten?

Det är bra med handräckning till myndigheterna, men försvarets uppgift måste ju vara det att med vapen i hand – bildligt, alltså, jag menar ett effektivt försvar också i luften och till havs – försvara Finland.

Så vilka är då hoten? Knappast en markinvasion från något håll. Terror? Cyberhot (en form av terror, det med). Men jag tycker man glömmer att vad man än räknar upp av dessa ”rumsrena” hot så glömmer man att de mycket väl kan  kombineras med mera traditionella former av krigföring – och troligen har man gjort det redan länge.

Det räcker inte att snegla över vad som ligger närmast gränserna, i dagens värld är det ekonomiska intressen som är drivmotorn och geografiska avstånd närmast en petitess.
Ta Arktis, till exempel. Åtta länder hör till Arktiska rådet men 60 (javisst, SEXTIO) länder har meddelat att de är intresserade av att på något sätt delta i de ekonomiska vinningar som man räknar med att issmältan ska medföra.

Innan regeringen snörpte till penningpungen försökte kanslichefen Arto Räty vid Försvarsministeriet argumentera för att försvarsanslagen skulle ha hållits på samma nivå. Det betyder inte att försvaret skulle ha låtit bli en omläggning. Men eftersom vapnen blir allt mer sofistikerade och kostar allt mer, hade omläggningen inte blivit fullt så dramatisk som den blev nu.

Krig ska kallas krig och ska avvärjas. Men risken försvinner inte helt och hållet bara för att man inte ser åskmoln vid horisonten just nu. Och möjligheten att avvärja handlar om hur trovärdigt försvaret är.

Det är därför oroväckande att Finlands försvarskapacitet nu ”tillfälligt” kommer att försvagas.