Säkerhetsbloggen

Om det var någon som trodde att geopolitiken inte längre spelar någon roll inom försvaret – och notera att jag talar om det militära försvaret, inte en bred krishantering – så kan den personen ta en titt på dagens Svenska Dagbladet och Mikael Holmströms artikel och grafik .
Det är alldeles uppenbart att åtminstone någon i vårt grannskap bryr sig.
Symptomatiskt är det också att den rapport som i år publicerades på engelska av Strategiska institutionen vid Försvarshögskolan har väckt uppmärksamhet långt utanför vårt lands gränser.
”The Development of Russian Military Policy and Finland” är egentligen en uppdaterad version av en skrift som handlade om samma sak men utkom enbart på finska för ett par år sedan. Den lyckades aldrig åstadkomma någon diskussion utan hade ett liv som en dagslända.
Ändå handlade det och handlar fortfarande om en massiv förbättring av Rysslands militära kapacitet och ledningssystem som borde intressera, låt vara att man inte har anledning att tro att det handlar om hot riktade mot Finland.
En påminnelse om närvaro är det i alla fall.
Att Ryssland inte vill att Finland ska gå med i Nato och att inte heller en viss general Makarov såg på det nordiska försvarssamarbetet med blida ögon är ingenting nytt. Frågan är hur Ryssland kommer att ställa sig till eventuella beslut om integrerat försvarssamarbete på EU-nivå, ett ämne som uppges vara ett huvudtema på toppmötet i december.
Finland sitter med sin krishanteringsbarett käckt på sned i alla sammanhang. Vi är gärna med i EU:s snabbinsatsstyrkor som leds av någon annan, till exempel Sverige, och där också Norge har en roll. Vi deltar också i Natos övningar för partnerskapsländerna.
Av någon anledning betraktar vi oss – tillsammans med Sverige – som den huvudtrofé Nato mest av allt eftertraktar.
Säkert stämmer det så till vida att både Sverige och vi har satsat på försvaret. Med de nedskärningar som gjorts och den politiska ovilja som finns att höja anslagen efter 2015 kan man fråga sig hur det blir sedan.
För det är den politiska viljan att fatta beslut som brister mest i, både nationellt, på nordisk nivå och inom EU. Med pukor och basuner tutade man ut snabbinsatsstyrkornas snabbhet. Men inte en enda gång har EU klarat av att ta steget ut och göra bruk av detta väl marknadsförda verktyg.
Syrien, Mali, Libyen och andra kriser blossar upp, flammar för fullt och brinner en god stund. Inte ens ett FN-mandat är alltid till hjälp som vi säg i Libyen.
Därför kan man undra hur det ska gå till när ett velande EU ska profilera sig som aktör i pyrande militära konflikter.

Eller när vi mumlar förstulet och skrapar med foten i marken trots ett enigt FN:s säkerhetsråd som ger grönt ljus för en militär insats.

Militära interventioner är aldrig lösningen. Men om man väntar alltför länge kan det gå så ändå. Se bara på Syrien. USA backar upp hjälpen till rebellerna, Natolandet Turkiet har redan länge försett avhoppade militärer med en fristad och stöd. Storbritannien vill att EU ska följa USA:s exempel. Och att se till att rebellerna får vapen.

Det är ingen bra lösning alls. Men efter att tiotusentals människor har dött, FN:s specialsändebuds planer gått i stöpet och omvärlden har trampat vatten alltför länge så att ingen längre vet exakt vilka oppositionsgrupperna är ser utvecklingen att gå i den riktningen i alla fall.

USA sänder styrkor till Jordanien som ska kunna sättas in vid behov. Sannolikt måste Barack Obama också lämna ett utrikespolitiskt fotavtryck innan han lämnar sitt ämbete. Löftet att stänga Guantánamo kunde han inte hålla, låt vara att det inte berodde på honom själv helt och hållet. Men bättre blir det inte av att över hälften av de drygt 160 fångarna gick i hungersstrejk.

Och i Mellanöstern om någonstans spelar  geopolitiken en stor roll.