Säkerhetsbloggen

Var det amerikanske utrikesministern John Kerrys förtjänst? Eller  var det Carl Bildt och hans norske kollega Espen Barth Eide  som utarbetade ett förslag som sedan Erkki Tuomioja fick föra vidare till Rysslands Sergej Lavrov? Eller var det president Barack Obamas möte med Vladimir Putin på G 20-mötet som fick i gång de diplomatiska ansträngningarna? Eller var det här någonting som har förberetts ännu längre?

Alla dessa alternativ har figurerat i internationella medier. Men spelar det egentligen någon roll vem eller vilka som kläckte idén. Det viktiga är väl att någon gjorde det och att både USA och Ryssland är villiga att förhandla.

Det finns mycket i den senaste vändningen som pekar på att någonting har pågått en längre tid bakom kulisserna. Inte minst Putins öppna brev till det amerikanska folket i The New York Times i dag pekar på detta. För ingen tror väl att han gav efter för ett plötsligt infall efter Obamas tal i tisdags och reagerade?

Det ska handla om Bashar al-Assad och Syriens arsenal av kemiska vapen. Och att avskräcka från att använda dylika vapen.

Men var blev det syriska folket och den humanitära hjälpen?

Rebellerna rasar och anser att USA har svikit dem och ställt sig på Assads sida. Iran och landets nye ledare Hassan Rouhani har till all lycka låtit bli att falla in i samma trall som hans föregångare Ahmadinejad.

Medan Kerry och Lavrov förhandlar i luftkonditionerade rum i idylliska Genève  fortsätter dödandet i Syrien.

Och även om de lyckas enas om hur Syrien ska tömmas på sarin och senapsgas och andra förödande vapen och även om FN:s säkerhetsråd antar en resolution om detta, är det långt kvar tills de tiotals kända platser där Assads kemiska vapen framställs och lagras är säkrade så att sarinet och senapsgasen kan transporteras bort och förhoppningsvis förstöras. Flera av lagren med kemiska vapen ligger dessutom i områden där striderna rasar.

En from förhoppning är att Internationella Röda korset kan träffa Kerry och Lavrov i dag eller i morgon och att en lösning för hur den humanitära hjälpen ska fås igång inkluderas i helhetsplanen från början. I utkanterna av Damaskus finns det hela stadsdelar som flyktingarna från Irak har byggt upp, de kristna med kyrkor och muslimerna med moskéer som omisskännliga landmärken. De fanns där redan för tio år sedan när jag besökte Syrien och tillbaka har flyktingströmmen inte gått förrän möjligen nu när också Syrien är en krigsscen.

Mardrömmen är att civila än en gång läggs in som brickor i det grymma spelet av parterna i Syrien.