Säkerhetsbloggen

Visst måste någonting göras för att myndigheterna i Finland ska ha bättre verktyg för att hindra att lastbilar kör in i folkmassor och sprider död och förskräckelse som i Stockholm och Nice. Eller låter bomber detonera på flygplatser och i tunnelbanor som i Bryssel och S:t Petersburg.

Eller – när det gäller försvaret – för att komma eventuella fientliga planer från främmande makt på spåren.

Samtidigt måste man komma i håg att inga säkerhets- och underrättelsesystem i världen kan eliminera risken för terrordåd eller anfall helt och hållet.

Det lagförslag som lagts fram skulle ge försvaret och skyddspolisen möjlighet att skaffa information inom Finland och också utanför landets gränser på ett helt annat sätt än förr.

Bland motiveringarna för varför lagändringarna behövs – det handlar om att grundlagen ska ändras på flera punkter – nämndes att det är ”genant” att det var Sverige som informerade Finlands utrikesministerium om att en främmande makt kommit åt ministeriets e-posttrafik. Men varför skulle det vara genant? Det är väl bara logiskt att man varskor varandra.

Det man inte nämnde när ministerierna nyligen presenterade sina utredningar var att en del av trafiken inte löper via Sverige utan går till Tyskland. Och att man inte på samma sätt tycker sig kunna räkna med att Tyskland skulle varsko Finland som Sverige gjorde.

Det mest ”genanta” är om man famlar helt i mörker. Den oron förstår man.

Sedan terrorhotet.

I samband med terrordådet i Åhlénska hörnet på Drottninggatan kunde man läsa följande i en faktaruta i Expressen:

”Enligt definitionen (inom EU) syftar terrorism till att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp” eller ”tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd” eller ”destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer”.

Hur ska man få reda på dylika planer – ofta diffusa och som inte alltid är ens är en plan innan den föds i det ögonblick en person ser ett tillfälle att utföra dådet?

Som ett led i att öka myndigheternas möjligheter att komma åt ”riskpersoner” vill man ge underrättelsemyndigheterna rätt att granska trafiken mellan personer som inte misstänks för brott. Alltså i princip vem som helst i republiken Finland.

Skyddspolisen försäkrar att man ingalunda är intresserad av innehållet i finländarnas e-postmeddelanden, och att förfarandet förutsätter domstolslov.

Polisen och försvaret har länge åtnjutit medborgarnas förtroende. Men Aarnio-affären och avslöjandet om att obehöriga poliser grävt i det tragiska skeendet kring skidlöparen Mika Myllyläs död har naggat förtroendet i kanterna.

Regeringen vill driva igenom ändringarna i grundlagen i snabb takt. ”Vi ska hoppas ingen behöver dö innan de nya lagarna träder i kraft”, sade inrikesminister Paula Riskko på presskonferensen med darr på rösten.

Det är självklart att ingen borde utsättas för ond bråd död. Om ett terrordåd skulle ske innan de nya reglerna träder i kraft kan man vänta sig många ”vad-var-det-vi-sa”-kommentarer.

Men det gäller att komma i håg att ingen kan veta om ett specifikt terrordåd hade kunnat förhindras även om insynen i medborgarnas liv skulle vara total.

Lagändringar  behövs men när det gäller grundlagen måste riksdagen få den tid den behöver för att bedöma om balansen mellan insyn och individens rättigheter faktiskt är den riktiga och ifall den inte är det, göra de justeringar som behövs för att förtroendet bland medborgarna ska bevaras.