Säkerhetsbloggen

Egentligen hade jag tänkt skriva om någonting alldeles annat. Men det får vänta.

Vissa händelser i livet får oss att stanna upp. Den här våren har sådana händelser avlöst varandra ofta – lite väl ofta, enligt min mening, eftersom det har handlat om goda vänners och kollegers alldeles för tidiga död. President Mauno Koivistos får mig att minnas hans vishet och historiska kunnande.

President Mauno Koivisto nådde hög ålder, den högsta bland Finlands presidenter, som min högt respekterade kollega Bjarne Nitovuori skriver i sin nekrolog. Hans bortgång kom inte heller som en total överraskning. Det minskar ändå inte sorgen och saknaden, detta gäller i synnerhet hans anhöriga,

För egen del kan jag konstarea att jag aldrig utväxlade några ord med honom. Han kunde komma emot på gatan, tätt följd av en säkerhetsman.

Men på en punkt möttes vi – eller rättare sagt, det kollegium jag jobbade med på HBL och han.

Det var 1999, när Nato inledde sin 78 dagar långa bombkampanj mot Serbien, utan grönt ljus från FN:s säkerhetsråd. Först en liten bakgrund.

De flesta mediaröster stödde bombningarna mot Serbien. I bakgrunden fanns ju de fruktansvärda händelserna i Bosnien där Nato i det längsta tvekade att ingripa trots att FN uttryckligen bad om stöd.

Det första offret i alla krig är sanningen. Mycket snart tar samma mönster form. Det finns en bov, ett offer och en hjälte. I verkligheten är alla parter lite av alla dessa tre definitioner.

Boven i Bosnien var Serbien, eftersom den bosnienserbiska armén – som formellt var Bosnien, inte Serbien, men förstås hade Belgrads stöd – gjorde sig skyldig till fruktansvärt våld mot i synnerhet den muslimska befolkningen. Det mest kända exemplet är massakern på tusentals muslimska män och pojkar i Srebrenica.

Därmed var allt och alla med anknytning till Serbien någonting avskyvärt. Att en utrensningsoperation av etniska serber i Kroatien samtidigt pågick brydde sig ingen om – under Kroatiens lösgöringsförsök från Titos Jugoslavien några år tidigare hade ju serbiskt artilleri bombat också Kroatien.

När Nato äntligen ingrep i Bosnien blev det en vändpunkt som ledde till fredsavtalet i Dayton 1995.

Kosovo – som till åtskillnad från Slovenien, Bosnien, Kroatien, Makedonien och Montenegro inte var en delrepublik i Jugoslavien, utan en del av den sjätte delrepubliken Serbien – insåg att här fanns en öppning som kunde leda till självständighet. I bakgrunden låg Serbiens och Slobodan Milosevics löfte om att etniska serber i Kosovo ”aldrig mer” ska utsättas för trakasserier och förtrycket av etniska albaner.

Så man kan ju säga Serbien hade bara sig själv att skylla för att bomberna förstörde flera byggnader på Belgrads huvudgata, Kneza Milosa.

Den andra sidan av slanten är enligt min personliga åsikt att man på Balkan slog in på den väg som ledde till att FN:s roll försvagades på ett sätt vars följder vi kan se ännu i dag.

Nato fick aldrig grönt ljus från FN:s säkerhetsråd att inleda bombningarna i mars 1999 men gjorde det ändå. (Bombkampanjen genomfördes utan nämnvärda förluster för alliansens del, något som säkert bidrog till att länder som tillhör alliansen – inte alliansen som helhet – blandade sig i konflikter på annat håll,till exempel Irak 2003, också det utan FN:s fullmakt.)

På HBL diskuterade vi ofta och länge hur vi skulle hantera bombningarna mot Belgrad och andra serbiska mål. Hur vi än vände och vred på saken – en av kollegerna gick tillbaka till det så kallade Rambouillet-avtalet och konstaterade att det hade varit landsförräderi om Milosevic skrivit på – tyckte vi att man nu slagit inpå en väg som i grunden handlade om FN:s roll i framtiden. Det betyder inte att vi stödde våldet mot det etniska albanerna i Kosovo. Att bomba folk till fred vara bara ett koncept vi inte trodde på.

Så vi avvek från de flesta andra tidningshus och var emot bombningarna.

Natos bombningar är det enda riktiga krig jag har upplevt (räknar inte de gånger jag duckat för prickskyttar på olika håll i världen in i begreppet krig). Bombplan som jag kunde se  från mitt fönster, bomber som exploderar så jag kan se och höra dem har jag upplevt bara i Serbien. Och vanliga civilas berättelser om fruktansvärda förluster av barn, syskon och hela det liv de byggt upp. Och propagandakriget, där alla parter hänsynslöst utnyttjar detta för sina egna syften.

Tala om hybridkrig. Det är ingen ny företeelse.

Så om FN:s roll har försvagats, har vi bara oss själva att skylla.

Den som insåg att verkligheten var betydligt mer komplicerad på Balkan än den bild som målades upp med rollfördelningen bov, offer och hjälte och bekymrade sig om FN:s försvagade roll var Mauno Koivisto. Han motsatte sig bestämt bombningarna för han såg nyanserna och kände till den historiska bakgrunden. Men han var rätt ensam.

Precis som HBL.