Säkerhetsbloggen

Nuugaatsiaq. Borde vi veta var det finns?

Absolut. Grönland hör till Danmark och Danmark är medlem i Arktiska rådet som Finland är ordförande för från i år och två år framöver.

Till råga på allt är miljö och klimat det mest omhuldade ämnet i alla tal – Katri Kulmuni, centerpartistisk parlamentariker som företräder i Finland i Arktiska rådet tog upp miljön och klimatuppvärmningen när hon i veckan deltog i en arktisk konferens i Washington.

Riksdagens talman Maria Lohela (gruppen ”Nytt alternativ”), som tillsammans med talmännen i de övriga nordiska länderna och talmännen i de baltiska parlamenten träffade republikanen Paul Ryan, representanthusets talman i den amerikanska kongressen, följde samma linje.

”Mitt budskap var att USA är ett viktigt land inom det arktiska området. Trots att USA tyvärr har dragit sig ur klimatavtalet i Paris hoppas vi att USA bevarar sin öppenhet och fortsätter att delta i det internationella klimatsamarbetet så att det arktiska området bevaras för också kommande generationer”, sade Lohela efter mötet.

Finland planerar också ett möte för de arktiska miljöministrarna för att genomföra klimatavtalet från Paris och ”följa upp Aichimålen för biologisk mångfald”, heter det på sidan 39 i Finlands program för ordförandeskapet.

Tillbaka till Nuugaatsiaq, närmare bestämt till midsommarhelgen. Medan majstängerna restes på många håll i Svenskfinland drabbades samhället Nuugaatsiaq på Grönland av en tsunami. Fyra döda, tiotals skadade, elva hem förstörda. Nästan hälften av de 84 invånarna måste evakueras.

Jordbävningen som man tror att orsakade tsunamin mätte 4 på Richterskalan. Fast helt säker är man inte på att det var jordskalvet som var orsaken. Ett annat alternativ var att det inträffade ett jordras med förödande konsekvenser. Hur som helst kan man se ett jättelikt isberg dras ner i havet.

Jordskalv i området kring Grönland är inte helt ovanliga. Men med klimatförändringen och uppvärmningen har riskerna ökat.

Man kan förstås rycka på axlarna åt siffrorna – 84 personer, vad är nu det? Men här ligger pudelns kärna. För hela det arktiska området, också Sápmi, Samelandet, gäller att det uttryckligen handlar om glesbygder. Om man vill bevara natur och miljö ”för kommande generationer”, om man vill värna om urfolkens rättigheter – ja, då skulle det ju vara logiskt att man åtminstone skulle höra dem, inte bara i Arktiska rådet, utan när det gäller alla beslut som inverkar på deras liv.

Visst erkänner man dilemmat på politisk nivå.

Men samtidigt pågår det ett arktiskt järnvägsrally (HBL 16.7.2016) där det planeras järnvägar från Kolari till Skitbotn  eller via Sodankylä till Kirkenes.

Järnvägen skulle innebära slutet på renskötseln för skoltsamernas del (HBL 5.2.2017).

Finlands beslut att trotsa urfolkens grundlagsenliga rätt och begränsa nordsamernas rätt att bedriva fiske på traditionellt sätt i Tana älv och framförallt införandet av regler som i praktiken gör det omöjligt för samerna i Utsjoki att överföra kunskapen på yngre generationer kan sammanfattas med bara ett ord: skandal.

I Finlands ordförandeprogram betonas också Norra Ishavets roll som viktig försörjningskälla för samhällena längs dess kuster. Efterfrågan på naturtillgångar (gas och olja) kan öka välståndet inom området men ”kommer också att öka riskerna för invånarna och naturen i Arktis” (s.40).

Och de invånare man hänvisar till handlar om just liknande samhällen som Nuugaatsiaq – med få invånare.

Sunda förnuftet säger att om man bygger järnvägar, satsar på en ökning av fartygstrafiken, öppnar gruvor, utvinner gas och olja och satsar ännu mer på turismen än vad man gör i dag så är minst två saker oundvikliga:

Även om varenda same eller varenda en av de andra urfolken skulle börja jobba för dessa nya intressenter så skulle inte kapaciteten räcka till. Människor från andra områden – i Finland eller andra delar av världen – måste lockas (eller kanske man inte ens behöver locka dem) att flytta till Arktis.

Turism är förstås bra men turister innebär slitage på miljön.

Så ska man då stoppa allt, som vissa föreslår?

Det är förstås en omöjlig tanke. Utvecklingen – utnyttjandet – av Arktis går knappast att stoppa. Men just därför vore det viktigt att urfolken inte bara skulle garanteras en del av lukrativa investeringar utan också få vara med och åtminstone höras om allt som sker i deras område och kommer att inverka på deras rättigheter att bevara sina traditionella näringar. Finland kunde börja med att äntligen ratificera ILO-169-avtalet som handlar om urfolkens – alltså inte enbart samernas – rättigheter. Att samerna behandlas som pittoreska inslag i turistbroschyrerna eller ”bevis” på hur arktiskt och exotiskt Finland är räcker inte.

Öppenheten och dialogen måste förbättras om Finland i längden vill bevara sin trovärdighet som arktisk nation.