Säkerhetsbloggen

Nobels fredspristagare 2010, Liu Xiaobo, kremerades i veckan och hans aska ströddes i havet. Den kinesiske dissidenten som avtjänade ett elva års fängelsestraff, släpptes nyligen från fängelset på grund av att han var dödligt sjuk. Alla internationella försök och vädjanden att få honom ut ut Kina för vård för levercancer klingade för döva öron.

Liu Xiaobo är Kinas interna angelägenhet, löd svaret från de kinesiska myndigheterna.

Reaktionen påminner om 2010 när Nobelkommittén gav Liu fredspriset. Det var naturligtvis inte möjligt för Liu att åka till Oslo för att hämta priset och hålla sitt tal.

Inte nog med detta, Kina reagerade som en den skadskjutna tiger landet upplevde sig vara och relationerna till Norge frös.

Men Liu Xiaobo är inte Kinas interna angelägenhet. Hans kamp handlade inte om att göra revolution och störta Kina in i ett kaos. Hans kamp gick ut på att att låta den ekonomiska öppenheten som landet försiktigt hade vågat sig in i, åtföljas av ett gradvis politiskt öppnande.

Lius väg var inte våldet, utan den fredliga vägen. ( Läs här: http://www.nybooks.com/daily/2017/07/13/the-passion-of-liu-xiaobo/)

Men Kina, som alltid har varit ett kejsarsamhälle, outmanat av politiska eller religiösa rörelser, slog tillbaka med hela sin kraft. Kejsaren får inte hotas, oberoende av vilket namn han för tillfället bär.

Kanske någon ännu minns rörelsen Falun Gong och förföljelserna mot dess anhängare?

Liu kunde fängslas, förvägras vård utanför Kinas gränser, kremeras – men hans arv kan inte förintas.

Det ironiska är att han egentligen inte var farlig för Kina, åtminstone inte under senare år. Få kineser vet ens vem han var för i Kina råder ingen pressfrihet eller undersökande journalistik. Hans namn var större utanför landets gränser än innanför.

Inte heller hans änka, Liu Xia, är längre Kinas interna angelägenhet. Liu Xia har suttit i hemarrest i åratal. Flera länder och FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter har krävt att hon ska få lämna landet, om hon själv så önskar. När hennes make är död finns det knappast några som helst skäl att hålla henne kvar mot hennes vilja.

Jag har inte sett en rad från utrikesministeriet eller någon annan statlig aktörs håll här i Finland där man skulle sälla sig till Frankrikes, Storbritanniens, Tysklands och Taiwans uppmaning att låta Liu Xia återfå sin rörelsefrihet.

Aktiviteter som stöder mänskliga rättigheter kunde man gärna se lite mer av.