Säkerhetsbloggen

Det förvånar om USA:s utrikesminister Rex Tillpersons inbjudan till dialog med Nordkorea ”i något skede” inte skulle ses som en delseger i Nordkorea. Bilaterala förhandlingar mellan USA och Nordkorea har alltid varit målet för Pyongyang.

Tidigare administrationer i Washington har konsekvent sagt nej, eftersom de ville hålla sig till de så kallade sexpartsförhandlingarna, där också Kina, Sydkorea, Japan och Ryssland var med. Gruppen bildades efter att Pyongyang hade dragit sig ur icke-spridningsavtalet (NPT) 2003 och höll flera förhandlingsrundor i Peking. Målsättningen var att på diplomatisk väg övertala Nordkorea att inte utveckla kärnvapen. Men 2009 meddelade Nordkorea att landet lämnar gruppen, egentligen som ett svar på stark kritik från FN efter att Nordkorea genomfört ett missiltest.

Sporadiska försök att återuppta konceptet gjordes både 2012 och 2014 men utan resultat.

Helt oväntat är Tillpersons utspel därmed inte. President Donald Trump har visserligen i förtäckta ordalag hotat Nordkorea med krig men också sagt att han skulle föredra en dialog med Nordkoreas ledare Kim Jong-un – på vissa villkor.

Choi Son-hui, generaldirektör för USA-ärenden inom det nordkoreanska utrikesministeriet, sade i maj i Peking att Nordkorea ”under vissa omständigheter” skulle vara redo att förhandla med USA.

Av de sex länder som ingick i gruppen är det Kina som har de närmaste relationerna med Nordkorea. USA:s irritation över att Kina inte har satt större press på Pyongyang är påtaglig.

Kina försvarar sig med att man vill hålla isär ekonomi och politik – det har varit det kommunistiska enpartisystemets mantra allt sedan Deng Xiaopings dagar i mitten av 1990-talet när Kina försiktigt började öppna sin ekonomi utåt.

Om man då hade låtit politiken följa efter, hade kommunistpartiets envälde förmodligen ha varit över för länge sedan.

Men eftersom man såg Sovjetunionens fall – där ekonomi och en revidering av det politiska systemet följdes åt – som ett kaos som Kina till varje pris måste undvika att hamna i slog kommunistpartiet svartsjukt vakt om sin makt.

Häromdagen sade den kinesiske vice handelsministern att frågan om handel mellan Kina och USA ska hållas isär från Nordkoreas kärnprogram.

Trump har ondgjort sig över att Kina enligt hans åsikt drar nytta av handeln med USA medan landet är passivt när det gäller att sätta press på Nordkorea.

När Tillerson uttryckligen sade att USA inte är ute efter att byta ut det politiska ledarskapet i Nordkorea är det ungefär precis så långt som en amerikansk toppolitiker kan gå när det gäller eftergifter. Det borde också Nordkorea förstå. Bit inte i den utsträckta handen, med andra ord.

Om bilaterala förhandlingar är en möjlig lösning för att få spänningen i området att sjunka är det bra.

Men  eftersom världen – inte bara USA – här har att göra med en oberäknelig regim gäller det  att fortsättningsvis vara på sin vakt.

Och att hålla i minnet att det behövs en lång tid för att bygga upp det ömsesidiga förtroendet, även om förhandlingarna skulle inledas i morgon.