Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Hotet är på fullaste allvar

4 sep , 2017, 07.47 Yrsa Grüne-Luoma

 

Med en fart som få ännu för något år sedan trodde var möjlig har Nordkorea utvecklat sin kärnvapenförmåga. Det senaste testet – en vätebomb som enligt Kimregimens uppgifter kan monteras på landets nya långdistansrobotar – var betydligt kraftigare än de tidigare.

Det är ett enigt FN:s säkerhetsråd som möts i dag. Total isolering av Nordkorea, ytterligare sanktioner och försök att hitta en utväg förhandlingsvägen  kommer att diskuteras.

Problemet är att Kim Jong-un inte vill sätta sig på en stol vid förhandlingsbordet.

Och han lyssnar knappast på säkerhetsrådet. Eller ens på Kina.

Situationen är farlig. Mycket farlig.

Världen har fått en ny kärnvapenmakt, verkar det som. Nordkoreas ambition är att befästa Kimdynastins makt. Inte att värna om sitt folk. Det är ledaren Kim Jong-un redo att offra.

USA har kapacitet att utplåna Nordkorea men vill inte göra det, hette det i de första reaktionerna på amerikanskt håll.

Nordkorea skulle dra det kortare strået i en konfrontation med USA och dess allierade. Men till ett fruktansvärt högt pris.

Inte heller det verkar Kim Jong-un bry sig om.

Mest utsatta är hans eget folk – och miljoner människor i Sydkorea. De kan inte flytta bort eller flytta Nordkorea längre bort.

Man har de grannar man har. Alla grannar är inte lätta att tas med i alla situationer. Det vet vi i Finland. Och det vet folk i Mexiko också, för den delen. Men det hot som Nordkoreas grannar upplever är av helt annat slag. En oresonlighet som saknar motstycke.

Någon gång på 1990-talet kunde man åka tåg mellan Nord- och Sydkorea. Möjligheter gavs för familjer som kriget skiljt åt att träffas. I dag går det inga tåg och inga tårfyllda möten äger längre rum.

Om det någon gång fanns ett hopp om lugn och försoning på Koreahalvön så är det borta.

Uppvaknandet i omvärlden till verkligheten har varit långsamt. Det kan man förstå. Nordkoreas väg har varit något av en berg- och dalbana där man har invaggats i ett – som det verkar – falskt lugn. Att Nordkorea vill utöva påtryckning på omvärlden har varit klart. Under 1990-talet ville Nordkorea ha bilaterala samtal med USA vars linje vara att förhandlingarna skulle ske i en grupp där bland annat Kina och Ryssland är med. Kärnprogrammet sågs alltså som ett förhandlingsverktyg.

Det hette också att det kommer att dröja länge innan Nordkorea faktiskt är en kärnvapenmakt.

Man vande sig vid uppstudsigheten men tog kanske inte kärnvapenhotet på fullaste allvar. Förrän nu.

Ett kärnvapenkrig skulle ha fruktansvärda följder och har inga vinnare.

Ändå kan den möjligheten inte uteslutas.

Kommenteringen är stängd.