Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Vi, Förenta Nationernas medlemmar

24 sep , 2017, 06.27 Yrsa Grüne-Luoma

 

Många öppningsanföranden i FN:s generalförsamling denna höst var symptomatiska för hur världen ser ut i dag. Jag kan nästan slå vad att om någon av statsledarna hade meddelat om ett finansiellt bidrag av aldrig tidigare skådad storlek, så hade det gått både medlemsländerna och medierna förbi och knappt nämnts. Så överskuggande var den allt mer hatiska retoriken mellan USA:s president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-un.

Nordkoreas representanter satt förstås inte i salen när Trump lade ut texten som innehöll hot om förintelse av hela Nordkorea. Men reaktionen lät inte vänta på sig. Trump har fört in mycket av sitt kampanjtal i den officiella amerikanska utrikespolitiken. Och trots att de slängar de båda envisa ledarna spyr ur sig blir mer och mer personliga påhopp så kommer man inte ifrån faktum: det uppfattas som respektive länders utrikespolitiska linje. Sedan kan Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov och andra fnysa och säga att de båda ledarna beter sig som små barn.

Det är bara det att varken Trump eller Kim Jong-un är barn. Och kärnvapenbestyckade missiler är inga leksaker.

Att Nordkorea skulle vara en av de stora frågorna på FN-mötet i New York visste alla på förhand. Men som det så ofta går hamnar både orkaner, jordskalv och vanliga människors nöd i skuggan av käbblet mellan två fiender. Vi har sett det förr när Mellanösternkonflikten har tagits upp. Den här gången noterades Israels premiärminister Benjamin Netanyahus knappast. Netanyahu talade kort efter Storbritanniens premiärminister Theresa May och levererade ett tal som hade mer gemensamt med Trumps linje där egna intressen lades främst än med Mays i sig lysande tal där samarbetet mellan länder, bekämpningen av terrorism och reformer av FN var huvudtemat.

Men vem har hört talas om Mays tal? Det är förstås lite tråkigt att tänka på hur FN:s medlemsstater kunde göra mer, hur man kunde göra FN mer effektivt. Och braskande rubriker ger det ju inte heller.

Ändå sade May många viktiga saker. Hon påminde om att det vi har definierat som våra – FN:S –  värderingar har satts på prov på ett sätt som testar hur eniga vi egentligen är när det gäller att stå upp för dem. För det är inte bara Nordkorea som utmanar freden. May nämnde också Syriens regim och Assadstyrets användning av kemiska vapen mot sina egna medborgare. Ryssland stöder Assad och är mån om att visa upp polerade bilder av verkligheten för att vinna sympatier.

Tala om hybridaktioner. Polerade bilder, försök att påverkar rapporteringen om verkligheten har inte bara att göra med politiska val i andra länder. Stora aktörer på världsarenan har alltid försökt utöva inflytande. Det gäller alla, inte bara Ryssland.

Theresa May leder en konservativ regering. Vilket inte hindrade henne från att uppmana FN – oss – att göra mer för att hjälpa dem som flyr från kriget och också dem som erbjuder flyktingarna hjälp. Hennes upprop till kamp mot terrorister gällde inte bara att identifiera potentiella terrorister, utan också om behovet av att tackla extrema ideologier och deras spridning på nätet. Hon nämnde aldrig ”Storbritannien först”, även om May naturligtvis är mån om att först och främst se till brittiska intressen. Hon hade ändå förmågan – eller kloka rådgivare – som såg till att placera in dessa intressen i ett större sammanhang.

FN:s generalsekreterare António Guterres har ingen avundsvärd uppgift framför sig. New York-FN – säkerhetsrådets fem permanenta medlemmarna USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina – kommer antagligen fortsättningsvis att utnyttja sin vetorätt och på så sätt binda världsorganisationens och de övriga säkerhetsrådsmedlemmarnas händer.

Genève-FN – till exempel flyktingorganisationen UNHCR och FN:s barnfond Unicef – kommer också att fortsätta sitt humanitära arbete på fältet men är beroende av sina medlemmars finansiella bidrag som tyvärr vissa länder har skurit ner.

Insikten om att sambandet mellan dessa organisationers arbete och en vettig bekämpning av terrorism, marginalisering och övergrepp på de universella mänskliga rättigheterna kunde vara bättre.

Kommenteringen är stängd.