Säkerhetsbloggen

Det kunde ha varit så enkelt. Spaniens regering och premiärminister Mariano Rajoy hade kunnat följa Westminsters exempel och lagligen tillåta Katalonien att ordna sin folkomröstning. När skottarna ville ordna sitt referendum 2014 beviljades de tillstånd – men inte ovillkorligt. Dåvarande brittiske premiärministern David Cameron krävde att Westminster skulle få vara med om att formulera den fråga som skottarna skulle ta ställning till: en fråga, som skulle besvaras med ja eller nej. Skottarna hade velat ha flera alternativ men så blev det inte.

Folkomröstningen ordnades och utgången vet vi alla – det blev en betryggande om än inte stor majoritet för att Skottland inte skulle bryta sig ut. Om Rajoy hade gjort lika hade utfallet antagligen varit detsamma – en knapp men dock majoritet för Katalonien att stanna kvar inom Spanien.

Rajoy valde annorlunda och det gjorde också Spaniens kung Felipe. ”Kungen struntade i miljoner katalaner”, hette det efteråt.

I dag, just nu, står Kit Buch Lund mitt i demonstrationen i Barcelona. Banderoller med Viva España,  Viva Cataluña, spanska flaggor, katalanska flaggor. Och EU-flaggor.

Hon ringer mig på mobilen: ”Spanjorer skanderar ”Fängsla Kataloniens president Carles Puigdemont”, säger hon på den dåliga mobillinjen.

Att hörsamma sådana uppmaningar skulle vara en blunder av Rajoy. I ett land som inte för så förfärligt länge sedan gjorde sig kvitt Francisco Francos hårda diktaturvälde – där katalanerna hade förbjudits tala sitt eget språk – väcker det obehagliga minnen inte bara i Spanien och Katalonien utan i hela Europa.

Katalanernas röst tystar Rajoy inte med detta. Etter värre är att han också vägrar förhandla, något som Puigdemont – och bland annat Schweiz – har föreslagit. I går hängde folk i Barcelona ut vita lakan på balkonger, i fönster och på sina terrasser. ”Förhandla”, var budskapet, oberoende av vilken sida man stod på.

Men Rajoy slog dövörat till. Han har visserligen juridisk rätt att agera som han gör – förbjuda folkomröstningen, suspendera Kataloniens självstyre i kraft av artikel 155 i den spanska grundlagen – men särskilt klokt handlat är det inte. Också här finns det exempel på hur ofruktsamt ett dylikt agerande är på sikt. Westminster ströp det nordirländska självstyret på 1970-talet med eskalerande våld som följd.

Regeringen i Madrid har målat in sig i en vrå och ser hårda tag som den enda utvägen. Det är kortsynt politik. Det är antagligen för sent att bevilja katalanerna rätt att rösta. Men det är inte för sent att inleda en dialog.

EU har hållit fast vid att den katalanska krisen är Spaniens interna problem. Men hur kan sju miljoner EU-medborgares – fler än hela Finlands befolkning – öde avfärdas så lättvindigt? Svaret är förstås att EU bara erkänner nationalstater, någon roll finns inte för autonoma områden – som det lär finnas tiotals av i Europa. Detta var ett av problemen också när de gäller Kosovos ställning: för att ta stegen mot ett EU-medlemskap måste kosovoalbanerna flagga för självständighet, annars hade de varit en del av Serbien när Serbien en dag blir EU-medlem och det var naturligtvis oacceptabelt.

Med andra ord är EU:s dilemma bestående. När EU-ländernas ledare talar om enighet och om betydelsen av att förhindra splittring är det svårt att se hur detta skulle vara annat än vackra ord så länge man inte tar tag i frågan om hur autonoma områden ska få sin röst hörd.