Säkerhetsbloggen

Så var det dags igen. EU:s toppmöte om det östliga partnerskapet förra veckan blev  inte mycket mer än artighetsfraser och svepande gester. En bitter kalk för Ukraina, som så gärna hade önskat höra att dörren till EU åtminstone är på glänt. Samarbetet med de sex länder som omfattas av det östliga partnerskapet ska fortsätta till 2020, hette det efter mötet.

Vad EU egentligen avsåg med den ursprungliga formuleringen om ett ”europeiskt perspektiv” för de östliga partnerskapsländerna har varit oklart ända sedan 2009 då samarbetet inleddes. EU-medlemskap har åtminstone aldrig utlovats. Men efter mötet förra veckan blev formuleringarna ännu luddigare.

Det kan inte hjälpas att den kritik mot Ryssland som EU:s ordförande Donald Tusk kom med lät fadd. ”Det här är ingen skönhetstävling mellan EU och Ryssland”, uppges Tusk ha sagt. Till ett land – Ukraina – som har blivit av med en del av sitt territorium – Krim – i strid mot allt vad internationella lagar heter. (Och Georgien, som också omfattas av det östliga partnerskapet). Ironiskt nog kan det bli en ”skönhetstävling”. Pengar är ingen dålig morot för att vinna sympatier i ett samhälle där bristerna är många.

Ett halvhjärtat ”aja-baja” förefaller vara allt som är kvar av EU:s kritik mot Ryssland. Upprördheten som i synnerhet de baltiska länderna visade när Ryssland i kriget i Georgien annekterade Sydossetien och några år senare, 2014, genom ett effektivt hybridkrig knep åt sig Krim, är urvattnad. Inte ens de baltiska länderna som tidigare gick i täten inom EU – tillsammans med Storbritannien – i protesterna mot Ryssland för att landet ändrade på suveräna staters gränser förefaller längre orka engagera sig. Litauens president Dalia Grybauskaite uttalade sig under mötet och tyckte att Ukraina nu måste ”visa upp framsteg”.

Och visst är kritiken mot Ukraina och de övriga fem länderna på många punkter befogad. Korruptionen är ett problem och president Petro Porosjenkos styre är svagt. Ännu svagare förväntas det bli när projektet Nord Stream 2 kör igång. Hur det EU-vänliga styret i Ukraina ska få ihop det efter att en stor del av intäkterna från den nuvarande gasledningen faller bort är en bra fråga. Ett tilltagande missnöje bland befolkningen kan få opinionen att vända sig till Ryssland. Och separatisterna i öster behöver bara bida sin tid. De har redan sagt att deras plan ingalunda är enbart autonomi i öst, utan kontrollen över Kiev.

Är det fortfarande någon som undrar varför Minsk-avtalet i praktiken är dött?