Säkerhetsbloggen

I en av kandidatutfrågningarna inför presidentvalet sade Sauli Niinistö att han alltid har förundrat sig över att trots att historien visar att unioner vanligtvis först har byggts på säkerhet och först därefter på andra frågor så har det tagit 20 år för EU att ta upp säkerheten.

Men Niinistö har bara delvis rätt. Redan innan EU:s och EEC:s rötter, Kol- och stålunionen såg dagens ljus hade vissa länder i Europa – Storbritannien, Frankrike, Belgien, Luxemburg och Nederländerna – i mars 1948 kommit överens om att trygga säkerheten. Europa bar färska ärr efter andra världskriget och som en del av beredskapen inför framtiden enades dessa länder om ömsesidiga försvarsgarantier och ett långt gående militärt samarbete. Fördraget innehöll visserligen också samarbete inom andra områden som ekonomi och kultur, men det var nog områdets territoriella integritet som var huvudsaken.

Detta tidigare fördrag ersattes senare av ett Parisavtal 1954 och fick då namnet Västeuropeiska unionen (WEU) med tio medlemsländer. Målet i stora drag var att skapa en stark bas  och ge stöd till varandra, både militärt och ekonomiskt, så att man skulle kunna stå emot varje form av aggressiva angrepp utifrån. Ett misslyckat försök 1952 att skapa en europeisk försvarsunion (EDC) med en gemensam europeisk armé men med stark anknytning till Nato bidrog till WEU:s uppkomst.

WEU knöts sedermera till EU och hösten 1999, efter krigen på Balkan, blev EU:s höga representant för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, Javier Solana, också generalsekreterare för WEU.

Utan att gå in på detaljerna i utvecklingen som ledde till detta och till att att WEU så småningom förpassades till ett dokument i skrivbordslådan kan man konstatera, att det var EU:s vilja att utveckla sin gemensamma försvars- och säkerhetspolitik som bidrog till nedmonteringen. 2011 var WEU:s saga all.

På EU:s toppmöte i Helsingfors 1999 rådde stor optimism kring möjligheterna att stärka EU:s möjligheter att också militärt ta sig an kriser. Storbritannien och Frankrike gick i bräschen för denna utveckling men till saken bidrog också Tyskland som genom krigen på Balkan tilldelats en ny roll. Tyskland är medlem av Nato och deltog i bombningarna av Serbien i mars till juni 1999. Nu var det inte längre någon som oroade sig för att Tyskland skulle växa sig så starkt att Europa måste gardera sig, tvärtom. Tyskland uppmuntrades nu att göra mer militärt än tidigare, en roll som Tyskland självt hittills inte har varit särskilt ivrig på att axla.

I bräschen för att bygga upp en militär muskel för EU gick Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair och Frankrikes president Jacques Chirac och naturligtvis Javier Solana. I programmet ingick ett avtal med Nato om att EU under vissa premisser skulle ha tillgång till Natos förmågor. För att nå detta mål krävdes alla Natomedlemmars godkännande så Solana fick låna Chiracs privatplan i Helsingfors för att åka till Natomedlemmen Turkiet. Med sig på returresan hade Solana Turkiets premiärminister Bülent Eçevit. På toppmötet i Helsingfors fick Turkiet sin efterlängtade status som kandidat för ett EU-medlemskap.

Säkerhet och försvar var det viktigaste samarbetsprogrammet inom EU fram till eurokrisen 2008.

Sedan blev det tyst. Greklands och andra euroländers ekonomiska kris flyttade fokus. 2015 var det sedan dags för nästa kris när hundratusentals flyktingar i överfulla små båtar försökte ta sig över till Europa.

Nu har förhoppningar väckts igen. Men för ett EU utan Storbritannien är förutsättningarna betydligt mindre än de var efter 1999.