Säkerhetsbloggen

Jag tänker ägna tre bloggar till funderingar kring olika aspekter av den nyligen avslutade internationella säkerhetskonferensen i München. Och jag börjar i Europa.

Visst vore det fint om Förenta Nationerna (med flera medlemsländers, inklusive Finlands,  hjälp kunde skicka 20.000 fredsbevarare till Ukraina. Att kriget i östra Ukraina är ett krig i Europa, som president Sauli Niinistö sade, är viktigt att komma ihåg. Och bli påmind om. Fast med den saken har det varit lite si och så med under de senaste åren, faktiskt. Det så kallade Minsk-avtalet har legat djupt nere i glömskans töcken och på sin höjd varit en retorisk fotnot.

Under den årliga internationella säkerhetskonferensen i München inhiberades den så kallade Normandie-gruppens planerade möte mellan Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland på grund av att Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel åkte hem för att välkomna den tyske journalisten som frigivits i Turkiet (medan sex andra journalister dömdes till hårda straff).

De viktigaste samtalen i München förs i små kretsar, så på det sättet var det beklagligt att Normandie-gruppen inte kom åt att diskutera östra Ukraina och Minsk-avtalet.

Hur Tyskland ser på kopplingen mellan de sanktioner mot Ryssland som har införts på grund av Rysslands inblandning i kriget i östra Ukraina blev inte heller riktigt klart. President Niinistö uppfattade Gabriels utspel om att man ”gradvis” kunde lätta på sanktionerna mot Ryssland som knutna till att villkoren för Minsk-avtalet uppfylls.

Men det har funnits andra tolkningar av vad Gabriel sade. Han lär också ha sagt att det är orealistiskt att tro att uppfyllandet av Minsk-avtalet ska vara ett förhandsvillkor för att inleda en uppluckring av sanktionerna mot Ryssland.

Det är förstås möjligt att Tysklands utrikesminister heter någonting annat än Sigmar Gabriel efter att hans parti SPD om två veckor har sagt om de går med på att ingå i regeringskoalitionen CDU/CSU med Angela Merkel som förbundskansler.

Tysklands linje är alltså inte riktigt klar.

En rörande enighet råder i princip om att FN skulle få en stark roll i Ukraina. Men dels är initiativet inte helt nytt –  Ukraina har själv tidigare föreslagit det – och dels råder det olika uppfattning om var dessa fredsbevarare borde placeras och vilket mandat de skulle ha.

Early days – tidiga tider – som man brukar säga, de frågorna måste diskuteras i detalj och godkännas av FN:s säkerhetsråd. Och som vi vet har de fem permanenta medlemmarna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina vetorätt.

Ryssland har tidigare sagt att eventuella fredsbevarare inte ska placeras vid den rysk-ukrainska gränsen, utan vid gränsen mellan separatisternas område och resten av Ukraina. Ukraina vill naturligtvis att FN ska bevaka gränsen mellan Ryssland och Ukraina. Inte svårt att gissa hur Ryssland skulle rösta om varje förslag till en resolution som bygger på Ukrainas linje.

Så mer än en from förhoppning om att FN verkligen kunde göra en insats inom överskådlig framtid är tyvärr liten. Det finns en risk för att en resolution om en FN-operation efter långa och segslitna förhandlingar blir en urvattnad kompromiss  – om operationen över huvud taget blir av.  Sverige har sagt att landet är villigt axla ledarskapet och Finland har anmält intresse, om än på ett mer principiellt plan. Vägen från ord till handling är antagligen lång och besvärlig.

Men det är ändå synnerligen viktigt att ett försök görs och det är positivt att Ukraina äntligen får en mer framträdande plats på den europeiska politiska agendan. Kriget i östra Ukraina har redan pågått alltför länge.