Säkerhetsbloggen

Man blir ju misstänksam med mindre. När Rysslands president Vladimir Putin börjar tala om ökad militär närvaro i Arktis så vet var och en som har följt med rysk politik under de senaste åren att Arktis är av högsta prioritet för Ryssland – ekonomiskt och militärt, för någon egentlig skillnad mellan ekonomiska och militära intressen gör Ryssland inte.

Men när den ryske presidenten håller sitt mest krigiska tal på länge och talat om kärnvapen som ska nå överallt och skyller på USA och missilskölden börjar det onekligen verka som en ny ”öppning”.

Den västliga missilskölden var ett projekt långt före Krim och Ukrainakrisen och riktade sig mot Iran och andra eventuella – som man såg det – fiender bortom Ryssland. Mycket har hänt sedan dess och de facto är ju Ryssland och Iran på sätt och viss bundsförvanter i dag, eftersom de strider på samma sida – Assadregimens sida – i Syrien.

Många länder, inklusive Finland, är måna om att hålla kanalerna öppna till Ryssland. Det är förståeligt och rätt.

Men är det en dialog som fungerar? Hittills syns inte särskilt många tecken på att det verkligen skulle ge Ryssland – och Putin – en tankeställare. Fast man vet förstås inte vad som avhandlats i presidenterna Niinistö och Putins förtroliga samtal.

Osökt kommer man i alla fall att tänka på uttrycket ”sakerna är som de ser ut”. Och inte ser det bra ut. Putin kommer att bli omvald om ett par veckor. Att han kort före valet fokuserar på militär styrka och utrikespolitiken – lite i förbifarten nämns de interna problemen – väcker en befogad oro för att han genom att spänna den utrikespolitiska och militära muskeln vill sopa de interna problemen under mattan. En vanlig strategi som Putin ingalunda är den första att tillämpa.

Ryssland är oförutsägbart och detta har länge skapat oro. Om det oförutsägbara kombineras med instabilitet växer oron – och utmaningarna.