Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Sex år av osäkerhet

17 mar , 2018, 07.57 Yrsa Grüne-Luoma

 

I morgon väljs Vladimir Putin till en ny sexårsperiod som Rysslands president. Enligt lagen är det hans sista men det spekuleras redan i att han kan hålla kvar sitt grepp också efter 2024 om han så vill, genom att placera sig på en annan post men se till att han också i fortsättningen kan utöva inflytande. Som han gjorde under Medvedev-parentesen.

”Finland är en republik som har en president som väljs om vart sjätte år”, ska en svensk skolelev ha skrivit under Kekkonentiden. Detsamma kunde man säga om Ryssland. För i praktiken har Vladimir Putin styrt Ryssland i 18 år.

”Det här är i alla fall sista gången alla de här gamla kandidaterna är med”, sade ändå en förhoppningsfull ung ryss som inte tänkte rösta.

Det största ”hotet” mot Putins legitimitet är om de ryska väljarna stannar hemma och inte bryr sig om att rösta i ett val med given utgång. Statsapparaten gör sitt yttersta för att väljarnas fokus ska ligga på rätten – och skyldigheten – att rösta, inte på någon enskild kandidat. Påminnelser i olika form och utlovade gåvor åt dem som ställer upp hoppas man ska locka också motsträviga väljare till valurnorna. Putin eftersträvar 70 procent av väljarnas röster och ett valdeltagande på 70 procent. Om valdeltagandet blir lågt 50 procent eller lägre, urholkas valresultatet, även om han skulle få 70 procent eller mer av de röster som getts. Men man ska inte glömma att Putin har ett genuint starkt stöd i många kretsar. Men valet är en fars, underhållning på tv där man kan slänga saker på varandra eller uppträda ohövligt.

Riksdagsledamot Ilkka Kanerva, som är en av OSSE:s valobservatörer under valet, kritiserade att vissa kandidater, bland annat den kanske mest kända oppositionspolitikern Alexej Navalnyj, inte tilläts kandidera.

Och så har vi morden och mordförsöken samt mystiska dödsfall i Storbritannien. Förgiftningen av Sergej Skripal och hans dotter Julija samt mordet på förre Aeroflotchefen Nikolaj Glusjkovs död har inte sammankopplats men den brittiska polisen har börjat kontakta i Storbritannien bosatta exilryssar för att varna dem.

Glusjkov var god vän med den ryske affärsmannen Boris Berezovskij som hittades död i sin lägenhet 2013. Berezovskijs död – han hängde sig – betraktades som självmord men Glusjkov var övertygad om att han mördades. BBC citeras BuzzNewsFeed som hävdar att 14 dödsfall bland exilryssar i Storbritannien handlar om mord. En del av dess fall ska undersökas på nytt, uppgav den brittiske inrikesministern samma vecka som Glusjkov hittades död i sitt hem.

Genom att blankt förneka all inblandning i dödsfallen och förgiftningsförsöken vill Ryssland positionera sig som oskyldigt offer för ”västlig russofobi” (i en Chatham House artikel av forskarna John Lough och James Sherr påminner skribenterna om att Ryssland har andra kanaler än officiella förnekanden att ta till när landet verkligen vill visa att det inte har någonting att göra med handlingar som det misstänks för. Enligt Lough och Sherr har det nu varit tyst).

Visst förekommer det russofobi men Storbritanniens anklagelser kan inte avfärdas som russofobi.

Visst kan det ge Putin en del extra röster i valet att hans utrikesminister Sergej Lavrov pekar finger år Storbritannien. Men även om detta sker, kommer också oppositionen mot honom att stärkas.

Enligt Lough och Sherr handlar det om att Storbritannien testas. Eller egentligen, att hela väst utsätts för ett test. Det brittiska inflytandet i Europa har minskat avsevärt genom brexit och Ryssland vill se hur hur sammanhållningen i Europa fungerar. Att Storbritannien förliknade förgiftningsfallet med en krigsliknande handling är inget retoriskt uttalande. Storbritannien är medlem av Nato där en attack mot en av medlemmarna betraktas som en attack mot alla. Natomedlemmarna USA, Tyskland och Frankrike tvekade inte en sekund. De försäkrade att Storbritannien har deras stöd och det gjorde också resten av EU, både Natomedlemmar och de EU-länder som står utanför, inklusive Finland.

Den brittiska polisen har nu reviderat sin tidigare bedömning. Risken för att exilryssars säkerhet har hittills bedömts som låg. Så är det inte längre.

Så vad har detta att göra med Finland? Varför ska vi bry oss om Rysslands presidentval över huvud taget när vi ändå vet vem som tar hem segern?

Vi borde bry oss i högsta grad. Den militära upprustningen ska tas på allvar. Men den kan samtidigt utnyttjas som dimridå. Den kan avleda uppmärksamheten från andra delar av Rysslands strategi. Ryssland vill inte avfyra ett enda skott om det bara kan undvika – den olagliga annekteringen av Krim 2014 betraktades av den ryska militära ledningen som lyckad just därför att inte särskilt många skott behövdes.

Sedan slutet av 1990-talet har Ryssland byggt upp sina klandestina operationer på nytt – de ”små gröna männen” på Krim var ett exempel. Gränsläckan i norr vid den norska och den finska gränsen till Ryssland ett annat – ett test men också en varning. I offentligheten riktar finska politiker sin blick söderut, mot Afrika och Mellanöstern, det är trafiken över Medelhavet som måste stävjas.

Men afrikaner, asiater och andra kan välja andra vägar (vilket de också länge har gjort). I Ryssland finns det miljoner invandrare, en del legala, andra i en gråzon. Så den läckande gränsoperationen kan också uppfattas som en signal: gör ni något som är misshagligt för oss så öppnar vi portarna. Offentligt uttalar sig inte Finlands ledning om detta. Förhoppningsvis är intresset och uppmärksamheten större inom ledningen.

Finland brukar betona att det största hotet mot Finland från rysk sida är ett internt instabilt Ryssland.

I sitt tal utlovade Putin en rad löften till folket – bland annat förhöjd livslängd, bättre välfärd och förbättrade sociala förhållanden – som blir svåra att infria. Blir missnöjet internt för stort kan lösningen vara att Ryssland börjar ”exportera” hundratusentals invandrare till andra länder. Och det finns varken stora vatten eller höga berg vid Finlands östra gräns.

Jag har många gånger tidigare hänvisat till de kinesiske krigsherren Sun Tzu, vars strategi redan långt före digitaliseringen (han levde och verkade 700 år före vår tideräkning) var att försöka undvika regelrätt krig och istället genom klandestina operationer destabilisera motpartens samhälle och i bästa fall genom propagandamaskineriet vända opinionen till sin egen förmån. Detta är på gång i Ukraina där målet för Moskva är att återta greppet kring ledningen i Kiev, inte bara i Donbass. Men varken de baltiska länderna, Finland eller Sverige bör förhålla sig till klandestina operationer med en axelryckning.

I dagens digitala värld med en myriad av sociala medier är det svårt att hindra informationsflödet. Och lätt att utnyttja detta i klandestina operationer.

Kommenteringen är stängd.