Säkerhetsbloggen

Ett historiskt steg och en milstolpe. Så beskrev Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist det trilaterala avsiktsavtalet som undertecknades i måndags i Washington mellan Finland, Sverige och USA. Avtalet, som de tre försvarsministrarna James Mattis, Jussi Niinistö och Peter Hultqvist nu undertecknade, initierades under de tre ministrarnas möte på Fiskartorpet i Helsingfors i november – det första trilaterala mötet mellan dessa tre länder försvarsministrar.

Sedan förr har både Finland och Sverige haft ett bilateralt avtal med USA. Hultqvist beskrev det nya avtalet som en tydlig plattform.

Informationsutbyte och bättre koordinering av militärövningar uppges vara syftet med avsiktsförklaringen. Det kan också uppfattas som en signal till Ryssland och därmed en del av den avskräckningseffekt Finland och Sverige vill bygga upp ytterligare.

I Finland och Sverige har förberedelserna skett i största hemlighet. Yle uppger att Niinistö informerade utrikes- och försvarsutskotten den 19 april. Utskottsmedlemmarna ålades tystnadsplikt. I Sverige var hysch-hyschet lika kompakt.

Hittills har den största uppmärksamheten ägnats de högtidliga ramarna som USA hade placerat in undertecknandet i. Hedersbetygelserna var av exceptionell art, heter det, och sådana som man får se bara en eller två gånger per år.

Men vad innebär avsiktsförklaringen på sikt – och framför allt, hur stark är den grund som den står på?

Alldeles klart är det att ingen avsiktsförklaring kan ge de försvarsgarantier – eller ha den avskräckningseffekt – som ett Nato-medlemskap innebär. Dessutom har Trumps regering haft en svängdörr som snurrat så snabbt att man har fått hålla i hatten för att hänga med i alla ministerbyten och förändringar. För närvarande ser ingenting ut att hota Mattis position men  Trump är ingen fast klippa. Mattis känner bra till Östersjön och utmaningarna i vår del av världen. Han vet också, att just i Östersjöområdet och kanske också i Arktis är Nato som svagast.

Det är nämligen alldeles klart att det inte är bara i Finlands och Sveriges intresse att se till att Nato genom USA har foten i dörrspringan i vårt närområde.

Sverige går till val i höst, Finland om knappt ett år. Hur tolkas avsiktsförklaringen av de nya regeringarna i våra länder? På den punkten är Sverige antagligen mer förutsägbart än Finland. Om en vänsterregering har arbetat så hårt för att stärka relationerna till USA på försvarspolitikens område som den svenska regeringen har gjort, så är det knappast troligt att en borgerlig regering skulle göra annat än gå vidare på samma linje – om regeringsbasen ändras, alltså.

För Finlands del kan man väl konstatera att president Sauli Niinistö så tydligt signalerat sin positiva ståndpunkt när det gäller samarbetet med USA att han väl står som någon slags garant för att också Finland kan gå vidare även om regeringen byter färg. Om Socialdemokraterna tar över efter valet är det givetvis regeringens sammansättning som kommer att ange takten.

För som Mattis sade: inga relationer står stilla, det utvecklas, antingen framåt eller bakåt.

Om det var ett konstaterande i allmänhet eller om Mattis hade någonting mer  tankarna vet man förstås inte.