Säkerhetsbloggen

En sak är åtminstone klar. Om Frankrikes president Emmanuel Macron får bestämma så kommer Frankrike till Finlands undsättning vid en eventuell attack. Så frågan lyder: får Macron bestämma?

Frankrikes president har betydande maktbefogenheter. Finland har visat grönt ljus för det franska insatsinitiativet och på allt sätt uttryckt sitt stöd för Macrons planer om att förbättra Europas militära förmågor genom EU, Nato men också bilateralt eller som det verkar, genom en sammanslutning av flera europeiska länder.

Under Macrons besök lades alltså ytterligare ett militärt nätverk, Europeiskt insatsinitiativ, till de tidigare: EU:s ”smörgåsbord” Pesco där var och en kan välja vad den vill plocka ut och utveckla, nordiska militära samarbetet Nordefco, det integrerade militära samarbetet med Sverige, den brittiskledda snabbinsatsstyrkan JEF, EU:S snabbinsatsstyrka EUBG samt den Natoledda snabbinsatsstyrkan NJF.

Lägg till detta den trilaterala avsiktsdeklarationen med USA och Sverige samt ett bilateralt protokoll om samarbete med Storbritannien och också ett samarbete med Tyskland.

Utöver de tidigare nämnda finns förstås FN och blåbaretterna samt intentionen att utveckla och förbättra EU:s artikel 42.7 om EU-ländernas solidaritet vid en attack mot någon av medlemmarna.

Där finns en hel del att göra, för även om Macron vid presskonferensen i torsdags berömde Finland för att ha varit det första land som reagerade efter att Frankrike åberopat artikel 42.7 efter terrordåden i Paris i november 2015 så var Finlands möjligheter att hjälpa begränsade. Eller, som Hubert Védrine, tidigare fransk utrikesminister konstaterade under ett besök i Finland: Vi visste att Finland inte kunde sända annat än poliser. Men genom att åberopa artikel 42.7 ville vi påminna alla EU-medlemmar om att det faktiskt finns en förpliktande solidaritetsklausul för EU-länderna.

Men tillbaka till Macron och hans löfte.

Nej, ensam kan Macron inte bestämma om att Frankrike ska komma till Finlands undsättning vid ett eventuellt angrepp. Dessutom påverkas viljan att hjälpa av en rad faktorer som på förhand kan vara svåra att överblicka. Macron talade också om att förbättra EU:s relationer till Ryssland och Frankrike har alltid stått närmare Ryssland än vad till exempel Storbritannien gör. Finns den politiska viljan att ställa upp för Finland om angriparen kommer österifrån? Den beror givetvis också på vad man får i gengäld. Kan Frankrike räkna med en finsk insats i någon av sina tidigare kolonier i Afrika, till exempel?

Macrons popularitet bland fransmännen har dalat men det sägs att han inte bryr sig utan att hans främsta mål är att driva igenom de reformer han lagt fram. Sin frustration gav han uttryck för när han under sitt besök i Danmark kort före nedslaget i Finland råkade förlika fransmännen vid ”motsträviga gallier”. Det gjorde honom inte populärare precis. Det fick också en av de franska journalisterna att vid presskonferensen i torsdags rikta en fråga till Finlands president Sauli Niinistö för att höra om Niinistö höll med Macrons analys av populistiska ytterlighetsgrupper. Innan Niinistö hann svara på frågan stal Macron den och höll ett längre anförande där han tillrättavisade den franska journalisten och förklarade att han inte talat om populister utan om nationalister.

Trots Macrons löften om undsättning är det alltså viktigt att komma ihåg varför Macron företog en resa till flera europeiska länder, inklusive Finland. Han söker stöd för sina idéer för att visa fransmännen att det kunde vara värt att tänka om.

Finland har byggt ett brett nätverk västerut med militära förtecken och det har säkert en positiv snarare än en negativ påverkan på Finlands säkerhet. Men några säkerhetsgarantier innehåller dessa nätverk inte ifall inte sedan det avtal som ska ingås mellan Finland och Frankrike faktiskt tar in sådana.

En annan fråga gäller kapaciteten. Inget av dessa nätverk, lika lite som EU eller Nato, har några egna styrkor. Allt ska tas ur respektive lands arméer och där finns begränsningar, både politiska och rent numerära. Oklart är det också hur tågordningen om beslut fattas vid en kris. För att insatsen ska vara snabb krävs snabba politiska beslut. I en föränderlig verklighet  blir också viljan till snabba politiska beslut svår att förutspå.

Och garantierna – och förmågan – finns fortfarande bara inom Nato.