Säkerhetsbloggen

Det var inte särskilt mycket man debatterade säkerhet och försvar inför riksdagsvalet, åtminstone inte jämfört med hur den ekonomiska politiken, sysselsättningen och skatterna stöttes och blöttes. Efter valet ligger fokus om möjligt ännu mer på samma frågor som före valet. Till och med äldreomsorgen och de misstankar om tiotals fall av vanvård, möjligen med dödlig utgång för äldre personer inom både privat- och offentligvården som medierna försöker hålla kvar i rampljuset riskerar att än en gång hamna i bakgrunden.

Regeringssonderaren Antti Rinnes frågor kritiseras för att vara alltför flummiga när det gäller just den ekonomiska politiken och fram inför kamerorna marscherar tidigare samlingspartistiske ministern, nuvarande EK-basen Jyri Häkämies och pensionsbolaget Ilmarinens (som lär ha gjort ett rekordgott resultat i fjol) Jaakko Kiander och ”ger råd” åt den kommande regeringen.

Var är de experter som kunde belysa utmaningarna inom försvaret, utrikespolitiken (inte utlänningspolitiken), äldreomsorgen, fattigdomen bland barnfamiljer eller det nordiska välfärdssamhällets utmaningar ur ett lite bredare perspektiv? Var är visionerna om den förändring och större medmänsklighet som fick en majoritet av de finska väljarna att rösta mot regeringen Sipiläs hårda linje?

Ett par av de frågor SDP-aren Rinne ställde de övriga partierna handlade om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Rinnes frågor på den punkten är viktiga. Han vill veta om de övriga partierna ställer sig bakom den tidigare antagna linjen – den förra regeringens tre redogörelser: de skilda utrikes-, säkerhets och försvarspolitiska redogörelserna. Man kan läsa det som att Rinne betonar kontinuitet. Man kan också läsa det så att SDP inte ifrågasätter antalet HX-plan (ersättarna till de 64 Hornet-lan som tidigare anskaffades) trots att det inför valet rådde en viss osäkerhet kring detta, främst på grund av SDP:s vice ordförande Sanna Marins uttalanden. Kontinuitet kan kännas lugnande. Men vi lever i en föränderlig värld med ett närområde som har förändrats en hel del sedan 2014.

Vad Rinne egentligen menar med sina frågor klarnar förstås först senare. Två journalistkolleger, Staffan Bruun och Dan Lolax, har kommit med inlägg om mediernas hanterande av bland annat Sannfinländarna – men också andra partier. Lolax föreslår att Yle (som vi alla betalar skatt till) beställer ett tvåspråkigt mediekritiskt program med modell från P1 i Sveriges Radio. Kanske det också kunde få skygglapparna att falla så att debattperspektivet skulle bli lite bredare än för tillfället.