Säkerhetsbloggen

Borde man vara bekymrad över att försvarsminister Antti Kaikkonen (C) inte kände till att Sverige återaktiverat sitt missilförsvar på Gotland (HBL 2.7)?

Man kan naturligtvis fråga sig hur kommunikationen mellan Finland och Sverige fungerar i ett läge där ministerbyten och nya regeringsprogram skrivs. Men kanske militärerna var mer insatta i vad som planerades?

Det får man ju i alla fall hoppas. Precis som man kan hoppas att Kaikkonen  inte var uppdaterad eftersom han är ny på posten.  Eftersom Kaikkonen kandiderar för chefsposten inom Centern på ett extra möte i  höst är det möjligt att han byter till finansministerposten om han blir vald. Men som HBL:s ledare i dag (5.7) påpekar, ett ytterligare byte på ledarposten kan bli aktuell redan nästa vår när partiets favorit Annika Saarikko, träder in på arenan igen efter sin mammaledighet. Kanske hon vill bli finansminister i så fall?

Dessutom, som en av de säkerhetspolitiska experterna har påpekat, jobbet som Finlands försvarsminister är inte så oävet just nu: mera medel anslås för det nationella försvaret och nya jaktplan för att ersätta Hornetarna ska väljas och beställas. Kan detta få Kaikkonen att sitta kvar som försvarsminister även i det fall att han skulle bli vald till partichef i höst?

Betydligt mer bekymrad än Kaikkonens ovetskap om Gotlandsmissilerna och vad den kunde bero på är jag över att försvarspolitiken inte verkar ha en särskilt framträdande roll i regeringen Rinnes politiska värld. Eller, för att uttrycka det lite drastiskt, medan Sverige installerar missiler och satsar allt mer på militär förmåga (ja, jag vet att vägen är lång hos vår västra granne efter nedskärningarna som pågick en lång tid före 2008 och kriget i Georgien) medan Finland lyckas klämma in en miljöaspekt i varje beslut.

Klimatet är viktigt, men det är försvaret också. Och utvecklingen av läget i Östersjön, i Ukraina och i Arktis kräver uppmärksamhet, eftersom Ryssland är oberäkneligt. För närvarande uppfattas sådana här påpekanden lätt som ”krigshets” eller med axelryckningar åtföljda av påminnelser om att Finland inte hotas av någon eller någonting (utom klimatförändringen, förstås). Och dessutom är Finlands försvar trovärdigt, heter det.

Så antingen slår man in öppna dörrar – eller så fäster man uppmärksamheten vid ”fel” saker när man påminner om Rysslands annektering av Krim (ordet ”olagliga” framför ordet ”annektering” har allt oftare lämnats bort, har jag kunnat konstatera).

Tills frågetecknen kring försvarsministerposten och vem som ta hand om den portföljen under hela regeringsperioden är skingrade, kan man inte bedöma vilken regeringens linje egentligen är.