Säkerhetsbloggen

Turkiets invasion av gränsområdet i Syrien får inte kallas invasion, enligt Turkiet. Men vad ska man då kalla det när en stats styrkor går över gränsen till ett annat land? Det handlade ju inte om handräckning till Syriens ledare Bashar al-Assad, utan om en fristående militär operation.

Sedan är det en annan sak att Turkiets agerande kan ha välkomnats i Damaskus. Varken den nuvarande Assad eller hans far har varit någon vän av kurderna.

Situationen är minst sagt utmanande. USA:s president Donald Trumps beslut att i praktiken svika kurderna genom att dra bort de amerikanska styrkorna lämnade fältet öppet för Ryssland. Vid det här läget borde alla veta det att Ryssland inte missar tillfället om landet ser en nisch. Styrkan hos Ryssland är att beslut kan fattas snabbt och att de kan verkställas utan fördröjning. President Sauli Niinistö citerade redan för flera år sedan det ryska uttrycket om att kosacken griper tag i det som sitter löst. Det verkar som om Trump hade missat detta.

Mordet på Daesh-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi fick Trump att än en gång förkunna kalifatets skräckvälde besegrat. Många minns att Trump sade samma sak redan när irakiska och kurdiska styrkor lyckades återta kontrollen över staden Mosul i Irak.

De flesta, inklusive statsminister Antti Rinne, varnar dock helt befogat för att risken för hämndaktioner har ökat, också i Europa. Om kopplingarna mellan Daesh och Al Qaida råder det olika uppfattningar. Att dessa kopplingar finns är man däremot ense om.

Turkiets agerande har fått det att gnissla ordentligt i leden inom Nato vilket ha gett vatten på kvarn åt Nato-motståndarna. I de regelbundet återkommande opinionsundersökningarna om ett stöd för ett Natomedlemskap bland finska väljare kan man härnäst vänta sig åtminstone en förskjutning av de obeslutsamma – vilkas andel varit rätt stor – mot ett nej.

Inom EU har i synnerhet Finland – i högre grad än Sverige – ivrigt talat för att EU bör utveckla sin militära förmåga. President Niinistö har flera gånger denna höst talat om att han vill att EU ska bli en global stormakt vid sidan av USA, Ryssland och Kina.

Så erbjuder Turkiets operation i Syrien en möjlighet till detta? Tysklands försvarsminister Annegret Kramp-Karrenbauer nämnde i en intervju förra veckan möjligheten till att skicka en krishanteringsstyrka till området för att bevaka den nya gränsen mellan Turkiet och Syrien. Hennes tanke är att också andra länder än Tyskland skulle delta – det skulle handla om tiotusentals soldater.

Kramp-Karrenbauers utspel har setts som inrikespolitik och är det säkert också. Hennes och Merkels CDU-parti är illa trängt, vilket också lokalvalet i Thüringen visade i söndags.

Men om EU verkligen menar allvar med att stärka sin militära krishanteringsförmåga så går det knappast att avfärda Kramp-Karrenbauers utspel som enbart inrikespolitik. Inte bara inom EU utan i synnerhet inom Nato – vars medlem Tyskland också är – har man länge ansett att Tyskland borde göra mer när det gäller också operationer som kräver militärt agerande och som Nato stöder. En milstolpe nåddes redan för drygt 20 år sedan när tyskt militärflyg deltog i Natos bombningar av Serbien. Men de tyska väljarna är inte särskilt tilltalade av tanken på en ökad militär roll internationellt. Arvet från kriget väger tungt.

Turkiet har avvisat Kramp-Karrenbauers förslag som orealistiskt, så någon Nato-operation i området kommer alliansen knappast att klara av att enas om.

Om inte Nato vill sticka sin sked i den soppan kunde budet i teorin gå vidare till EU. Denna tågordning diskuterades redan under EU:s toppmöte i Helsingfors 1999 när Turkiets dåvarande ledare Bülent Ecevit flögs in för att i utbyte mot medlemsförhandlingar med EU ge unionen grönt ljus för att unionen skulle få använda vissa av Natos förmågor i krishanteringsoperationer som Nato inte ville ta sig an.

Vad betyder detta i praktiken? Konceptet prövades i Bosnien där den Natoledda krishanteringsoperationen övergick i EU:s regi – där också Turkiet var med. Men i Syrien är Turkiet en av de stridande parterna. Situationen är därmed annorlunda. För att någonting liknande som Bosnien-operationen kunde tas i bruk denna gång skulle det behövas samförstånd mellan EU och Nato, det vill säga Turkiets medgivande. Tillsvidare är svaret nej.

Vad kunde då vara moroten som kunde få Erdogan att ändra sig? Det är svårt att veta. Man kan ju förstås alltid spekulera – bara man kommer ihåg att det handlar uttryckligen om spekulation. Nyckeln har Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Stödet för honom är starkt på landsbygden, men i storstäderna och turistorterna sviktar det. Borgmästarvalet i Istanbul tidigare i år där Erdogan led ett svidande nederlag när han trots omval och en stor personlig insats inte lyckades peta in sin kandidat på posten har många säkert glömt vid det här laget. Men tänk om Erdogans beslut att skicka in sina trupper i Syrien just nu har att göra med inrikespolitik på samma sätt som Kramp-Karrenbauers utspel? Kanske Erdogan räknade med att han kunde ena de turkiska väljarna kring det gemensamma hotet som man upplever att kurderna utgör? Vad man kan utläsa av rapporter från Turkiet verkar han ha räknat rätt i det fallet.

Vilket kunde då vara ett steg vidare för Erdogan? Han kunde förstås räcka ut handen till EU och gå med på en EU-styrka i gränsområdet. Också detta skulle kunna stärka hans inrikespolitiska ställning och blidka hans motståndare.

Strålkastarljuset faller ändå starkast på EU. Hur agerar unionen i praktiken i en konflikt i ett område där många EU-länder, inklusive Finland, har både militär närvaro – utbildare av den kurdiska Peshmerga-armén på andra sidan gränsen, i norra Irak – samt tiotals medborgare – tio kvinnor och trettio barn – i fånglägret al-Hol några tiotals kilometer från krigsområdet?

Som man brukar säga: vi lever i intressanta tider.