Säkerhetsbloggen

Nervositeten har ökat en hel del bland Nato-medlemmarna. Först avfärdade Frankrikes president Emmanuel Macron Atlantalliansen som ”hjärndöd”. Sedan trasslade en estnisk minister till det hela ytterligare med att tala om att Estland har en ”plan B” – ifall Nato inte skulle ställa upp inom ramen av artikel 5 om det gällde. Uttalandet betraktades som en fadäs.

Visst står Nato inför många utmaningar – med det har alliansen gjort många gånger förr.

Man kan gå längre tillbaka än Macrons diagnos. Allt sedan Donald Trump tog plats Vita huset har de europeiska allierade med en landning av besvikelse och förfäran tagit del av Trumps uttalanden som varit allt annat än konsekventa.

Att Europa och Natos europeiska medlemmar ska axla en större del av ”bördan”, det vill säga kravet på större satsningar på militära förmågor har funnits på USA:s agenda sedan mer än 20 år tillbaka. Krigen på Balkan och Natos bombningar av Serbien 1999 avslöjade bristerna på flera punkter – utan USA:s stöd hade hela operationen inte gått att genomföra.

Den europeiska försvarsförmågan inom Nato vilade då på Storbritanniens och Frankrikes axlar. Där den euroekonomiska stormaktsaxeln löpte mellan Berlin och Paris, där löpte den försvarspolitiska linjen mellan London och Paris. Därför är det kortsynt att hävda som somliga gör, att hela det europeiska försvarssamarbetet kan bli bättre när Storbritannien försvinner ur EU. Visst kan man säga att Storbritannien har fungerat som en bromskloss i den bemärkelsen att landet aldrig har velat stödja lösningar i Europa som inte skulle beakta USA.

Men under den brittiske premiärministern Tony Blairs och Frankrikes president Jacques Chiracs tid sökte man aktivt lösningar som uttryckligen skulle stärka den europeiska förmågan inom Nato (och därmed hela Europa) – men i koordination med USA.

Tyskland vill gå vidare inom den europeiska försvarskapaciteten genom att först se till att strukturerna är på plats. Frankrike är mera inne på en flexibel linje.

Men ingendera, allra minst Tyskland, vill minska Natos roll i Europa. I ett färskt uttalande av Tysklands förbundskansler Angela Merkel heter det att Nato är viktigare än någonsin i dagens läge. Merkel betonar uttryckligen den politiska aspekten – för Nato är en politisk allians, låt vara med militär förmåga. Och lovar att Tysklands försvarsanslag kommer att motsvara målet, två procent av bnp i början av 2030-talet.

Så Macrons utspel måste ses som ett led i Frankrikes iver att ta en mer synlig och ledande roll när det gäller försvaret av Europa. Det är ingenting nytt, detta har alltid varit Frankrikes ambition.

När Sovjetunionen kollapsade 1991 var det många som ifrågasatte Natos existens. En viss nervositet fanns också då inom själva alliansen. Men historien har visat att Nato kunnat anpassa sig och förändras i takt med att omvärlden förändrats.

Estlands ”plan B” innebär inte att Estland skulle kunna försvara sig själv utanför Nato – enligt Merkel skulle inte ens Tyskland klara av det. Men EU då, undrar kanske någon. Svaret är nej – om man med frågan indikerar att EU på något sätt kunde ersätta Nato som försvarsallians.

Den nakna sanningen är att utan USA och den transatlantiska politiska länk Nato utgör står sig Europa slätt. Det vet alla, Ryssland, till exempel – men också Turkiet som nu tycks utnyttja sin position inom Nato för sina egna syften i de kurdiska områdena.

Helsingin Sanomat citerade i dag nyhetsbyrån Reuters som i sin tur hänvisade till källor inom Nato. Enligt dem strävar Turkiet efter att tvinga andra länder att skärpa tonen mot den kurdiska YPG-milisen i Syrien. Annars hotar Turkiet vägra godkänna Natos planer gällande försvaret av de baltiska länderna och Polen, enligt Reuters.

Natos största utmaning för tillfället är därför inte bara en – Trump – utan två – också Erdogan – nyckfulla ledare. Rättning i leden vore önskvärt. Men det är klokare att bevara lugnet i stormen och söka vettiga lösningar än att högljutt förkunna Natos död.

För där är vi inte ännu.