Säkerhetsbloggen

Efter att de konservativa i Storbritannien tagit hem en överlägsen seger i parlamentsvalet kommer Nato att växa i betydelse när det gäller säkerhetspolitiken i Europa.

Det är en helt logisk och naturlig utveckling, eftersom det nu är klart att Storbritannien lämnar EU i början av året. Att både EU och britterna tycker att det är viktigt att samarbetet fortsätter inom flera områden, också inom säkerhetspolitiken, kommer knappast att vända skutan. Flera länder, inklusive Finland och Sverige har undertecknat samarbetsprotokoll med Storbritannien och också arbetat tillsammans inom krishanteringsoperationer på Balkan och annorstädes.

Men några garantier finns det inte i dessa principiella men till sin natur ändå rätt lösa avsiktsdeklarationer.

Frågan är hur detta kommer att påverka det nordiska samarbetet och också samarbetet med de baltiska länderna. Danmark, Island och Norge samt alla de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen är medlemmar i Nato. Kommer man att försöka ”dra med” Finland och Sverige, som redan nu har en specialstatus som partnerländer inom Nato? Eller kommer klyftan mellan medlemmar och icke-medlemmar att öka?

Artikel fem och de så kallade säkerhetsgarantierna är en sak. Att dessa garantier finns betyder inte att man kan ”överlåta” landets försvar till Nato, tvärtom. I åratal har USA upprepat att de europeiska medlemmarna måste axla ett större ansvar. Men det behövdes en Donald Trump och hans oberäknelighet för att budskapet skulle gå hem.

Men det är knappast på den punkten de största förändringarna kommer att ske. Nato är det enda transatlantiska politiska forumet och till detta kommer nu det politiska samarbetet med Storbritannien. Som alla vet innebär säkerhet och försvar någonting helt annat än vad det gjorde för 70 år sedan när Nato grundades. Utan att för ett ögonblick förringa betydelsen av militära operationer som de vi har sett i Georgien 2008 och i Ukraina 2014, har många andra aspekter av säkerhetsutmaningar tillkommit. Många av dessa senare utmaningar bekämpas inte med missiler och gevär, utan tacklas genom politiska linjedragningar. Visst finns dessa samarbetsmöjligheter också inom EU. Men för ett heltäckande perspektiv behövs båda två.

Så man får bara hoppas att regeringen Marins utrikes- och försvarspolitiska redogörelser tar fasta på hur Finland bäst kunde trygga detta helhetsperspektiv utan ett Natomedlemskap, som den sittande regeringen inte ser som ett alternativ.