Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Tydlighet behövs

31 Dec , 2019, 14.23 Yrsa Grüne-Luoma

 

Arbetet med regeringen Marins utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser har inletts. När det gäller den så kallade Nato-optionen kommer det knappast att ske några större förändringar: Finland förbehåller sig rätten att söka Nato-medlemskap men kommer inte att göra det under den här regeringens tid vid makten.

Sedan kan man bara hoppas att inte den olyckliga formuleringen från ett tidigare program när Vänsterförbundet och vänsterfalangen inom SDP krävde en ännu striktare formulering hittar tillbaka in i texten. Det enda Katainens six pack-regering tillförde med att acceptera den formuleringen var att man effektivt tog kål på en saklig diskussion om Nato.

Det var olyckligt, inte minst med tanke på att Nato har en central roll också inom EU i och med att de flesta EU-länder är medlemmar av bägge organisationerna.

En diskussion om Nato har en allt mer betydelsefull politisk aspekt. När det gäller försvar och i synnerhet Finlands försvar gäller fortfarande att Finland utvecklar sin militära förmåga vars yttersta mål är att bygga upp ett så trovärdigt försvar att det avskräcker en eventuell fiende från anfall. Det är klart att Finland inte i längden skulle klara sig mot en militärt överlägsen fiende. Men det är lika klart att en militär operation mot Finland redan nu skulle vara allt annat än en enkel match.

Finlands linje har varit och är att bygga nätverk i olika former, med Nato, med EU och inom Norden. Här är det militära samarbetet med Sverige av alldeles särskild betydelse. Även om Finland verkar vara benäget att gå djupare än Sverige råder det i stort ett gott samförstånd. I förlängningen gäller samarbetet också andra nordiska länder, främst Nato-landet Norge.

En bindande nordisk försvarsklausul enligt den modell som den förre norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg föreslog i en rapport 1999 borde ägnas mer uppmärksamhet. Den skulle stärka, inte försvaga alla de nordiska ländernas förmåga och politiska samarbete, oberoende av vem som är Nato- eller EU-medlem och vem som inte är det.

Ett samarbete med de tre baltiska länderna skulle ytterligare stärka försvarsförmågan i Östersjön och i Arktis. Stoltenberg insåg detta redan tidigt. Men hittills har den politiska viljan för att ta steget ut inte funnits.

Tittar man tillbaka på det decennium som nu nått sin ände kan man konstatera att utvecklingen när det gäller försvarsförmåga och hot tagit en allt allvarligare vändning. 2014 annekterade Ryssland en del av Ukraina – Krim – och har sedan dess stött separatisterna i kriget i östra Ukraina.

Cyberhot och hybridpåverkan har utvecklats och ställt allt större krav på gamla verktyg i försvarslådan samt gjort det klart att nya avancerade verktyg också behövs. Det politiska läget, terrordåden i Paris 2015, det terrorstyrda så kallade kalifatets upprättande och fall har lett till nya och svåra frågeställningar där gamla erfarenheter helt enkelt inte finns för att söka lösningar.

Vi går in i ett nytt decennium, 2020-talet. Med öppet visir men utan att veta vilka vapen som behövs för att avvärja nya hot. Det mest robusta försvaret är att värna om det fria samhällets värderingar och demokrati men samtidigt utveckla förståelsen för hur dessa skyddas bäst, också på lång sikt.

Gott Nytt År!

Läs också

Kommenteringen är stängd.