Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Katalonien

22 jan , 2020, 10.07 Yrsa Grüne-Luoma

 

Det var på snudden att jag hade skrivit”Glöm inte Katalonien”. Efter folkomröstningen 2017 när katalanska politiker greps och deras ledare Carles Puigdemont gick i landsflykt har uppföljningen varit sporadisk.

Men Kataloniens namn får stå ensamt. Också för att understryka en del av dess historia som nog har varit en rätt ensam kamp där vissa olyckliga val har lett till dagens läge.

De tidigaste vändningarna må här bli orefererade, det finns historiska verk om Spanien som ger en betydligt bättre och mer heltäckande bild än vad jag kan prestera här.

Men för att belysa vissa av de politiska val som jag kallar olyckliga utifrån katalanska självständighetsambitioner – ödets ironi, om man så vill – så citerar jag militärhistorikern Antony Beevor : ”År 1640 reste sig Katalonien och Portugal mot Filip IV av Spanien och dennes minister, greven hertigen av Olivares. Portugal vann sin självständighet men Katalonien erkände Ludvig XIII av Frankrike som sin kung ända fram till 1652 då Barcelona föll för den spanske kungens trupper”, skriver Beevor, i boken Spanska inbördeskriget (Historiska Media 2007). Beevor fortsätter med att redogöra för hur Katalonien än en gång satsade på fel häst under det spanska tronföljdskriget och stödde engelsmännen – om sedan svek katalanerna i freden i Utrecht 1713 och Katalonien kort därpå förlorade sina privilegier.

En olycklig vändning – inte bara med tanke på de katalaner som stöder självständighet, utan också för Spaniens och EU:s del åtminstone på sikt är folkomröstningen 2017 och följderna av denna. Katalanska politiker förespråkade inte våld utan ville genom folkomröstningen betona demokrati och självbestämmanderätt. Men i Madrid tolkades detta som uppvigling och ett hot mot det spanska kungariket.

EU är nationalstaternas union där inte ens autonoma regioner har en annan roll än att lokalt implementera de beslut som staterna de utgör en del av har fattat. Följaktligen är Katalonien enligt den tolkningen ett internt spanskt problem.

Men det har visat sig att EU inte kan friskriva sig helt och hållet – om unionen vill stå upp för sin egen integritet. En av dem som dömts till långt fängelsestraff – 13 år – Oriol Junqueras I Vies, ledaren för det katalanska republikanska vänsterpartiet Esqurra Republicana de Catalunya (ERC) och ledamot av Europaparlamentet kommer med ett upprop för demokratin. I en debattartikel, ”Europa måste stå upp för demokratin” (HBL 18.1) aktualiserar han frågan.

Europadomstolen meddelade EU-domstolen att Oriol Junqueras I Vies åtnjuter immunitet och borde få möjlighet att inta sin plats i EU-parlamentet. Beslutet kom efter Spaniens Högsta domstols fängelsedom.”Men min status har upphävts efter ingripanden från både Spaniens valstyrelse och spanska domstolar”, skriver Jungueras I Vies.

En annan och minst sagt egendomlig notis i HBL (källorna är två nyhetsbyråer, svenska TT och franska AFP) några dagar senare (21.1) berättar att den förre katalanske polischefen Josep Lluis Trapero åtalas för uppror ”i och med att han som chef för den katalanska polisen beordrade dem att inte använda våld (kursiveringen min egen) för att stoppa människor från att delta i folkomröstningen för självständighet 2017.” Åklagaren yrkar på 11 års fängelse för Trapero.

Junqueras I Vies hänvisar till folkomröstningen i Skottland (det framkommer inte om han avser den som hölls 2014 eller om han menar Skottlands första minister Nicola Sturgeons krav på en ny folkomröstning) . Men i motsats till Katalonien vände sig skottarna till parlamentet i Westminster och utverkade ett formellt tillstånd för folkomröstningen 2014. Katalonien fick aldrig grönt ljus från Madrid.

Spanien har efter många om och men fått sin första koalitionsregering under ledning av PSOE:s Pedro Sánchez och med vänsteralliansen UP. Koalitionen möjliggjordes av att Oriol Junqueras I Vies parti ERC lade ner sina röster i utbyte mot att Sánchez regering lovat försöka lösa den katalanska konflikten.

Om en dialog mellan Madrid och Barcelona verkligen blir av och parterna kan nå en överenskommelse stöder detta den stabilitet som är en förutsättning för fred och säkerhet i Europa.

En högst angelägen fråga för Nobels fredspristagare EU, skulle man ju tycka.

Läs också

Kommenteringen är stängd.