Säkerhetsbloggen

I dag för precis hundra år sedan, den 9 februari 1920, undertecknade 14 stater, bland dem Norge, Danmark och Sverige, Svalbardstraktaten (Spetsbergstraktaten) i Paris. Innan avtalet trädde i kraft i augusti 1925 anslöt sig ytterligare länder, bland dem Finland, till avtalet.

I dag har ett 40-tal länder anslutit sig till Svalbardstraktaten. Nordkorea anslöt sig 2016.

Området som omfattar ögruppen i Arktis är norskt territorium men andra länder har under vissa premisser rätt att utnyttja området ekonomiskt och för forskning. Norsk militär är inte permanent stationerad där, men Norges försvarsmakt besöker varje år området. Svalbard jämförs ofta med Åland, men dess status är inte lika, i och med skillnaden när det gäller militärens ställning.

Det var en holländare, Willem Barentsz som 1576 ”upptäckte” Svalbard under sitt tredje försök att hitta en kortare väg mellan Europa och Asien. I alla fall var han den första man känner till och den ryska kolonin Barentsburg på Svalbard är uppkallad efter honom. Barentsburg var en gruvort först i holländsk ägo tills holländarna sålde området till Sovjetunionen 1932.

Det är är det pyr under ytan. Sovjetunionen försökte redan under slutskedet av andra världskriget få delad ägorätt med Norge till Svalbard, men de sovjetiska kraven gick inte igenom.

Det har inte hindrat att Sovjetunionen och nu Ryssland med jämna mellanrum har försökt lyfta upp frågan till diskussion med Norge och också internationellt.

För Norge är det ingenting som behöver diskuteras, området är en del av Norges territorium och dessutom ett område som kräver stora insatser för att bevara den unika miljön. Svalbard har ingen urbefolkning, utan har varit ett område för fångstmän, forskning och ekonomisk utvinning. Enligt folkräkningen 2016 bor det 2650 personer på Svalbard, 500 av dem i Barentsburg och 50 på forskningsstationen Ny-Ålesund.

Omsättningen är stor, cirka 20 procent flyttar in eller ut varje år. Svalbard är också mycket internationellt vad invånarna beträffar.

Ryssland och vissa andra länder anser att Svalbardsstraktaten i den form den skrevs 1920 är föråldrad och borde omförhandlas. De hänvisar bland annat till att havsrätten utvecklats sedan dess och att avtalet borde uppdateras. Norge kritiseras också för att ensidigt ha infört bestämmelser och tolkningar som andra uppfattar att begränsar deras rättigheter.

Timo Koivurova, direktör för det Arktiska centret i Rovaniemi, sade i Yles program Ylen ykkönen i veckan att tolkningarna av avtalet under årens lopp har förändrats. Koivurova tror inte att Svalbardstraktaten klarar ytterligare hundra år i den form som avtalet skrevs.

Uppgifterna om att ön Jan Mayen – ön i Arktis mellan Grönland och Norge – ska bli en logistisk bas för amerikanska militärövningar ökar trycket på Norge från rysk sida. Det handlar inte om att Jan Mayen – som är norskt område men inte en del av ögruppen Svalbard – är eller blir en militärbas, utan om att ön fungerar bra som övervakning av till exempel den ryska Ishavsflottans rörelser i Atlanten.

Det är viktigt för freden i norr att rättigheter och skyldigheter regleras genom avtal som alla parter respekterar. Arktiska rådets betydelse är stor, eftersom där samlas alla arktiska länder kring samma bord, låt vara att säkerhet och försvar inte hör till rådets uppgifter.

Finland håller på att utarbeta en Arktisk strategi. Exakt var tyngdpunkterna i den kommer att ligga är ännu inte klart. Den måste koordineras med andra nordiska länders arktiska strategi och – detta är kanske ännu viktigare – med den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen och med den försvarspolitiska redogörelsen som regeringen Marin ska lägga fram inför riksdagen i något skede.

Om man blundar för den utrikes- och säkerhetspolitiska del som Arktis utgör, också när det gäller den militära upprustningen, får man bara ett trubbigt verktyg.

Sådana gör man ingenting med.