Säkerhetsbloggen

Veckans ”nyhet” handlade om tidningen Maaseudun Tulevaisuus som skrev att en fjärdedel av finländarna stöder en förlängning av president Sauli Niinistös presidentperiod efter 2024 med stöd av en undantagslag.

Detta gav olustiga associationer. Visserligen var inte president Urho Kekkonen den första finländska president som riksdagen valde 1973 (genom en undantagslag). Sedan dess har både presidents makt och antalet gånger han eller hon kan bli omvald begränsats till två sexårsperioder. Dessutom väljs presidenten genom folkval, inte av elektorer som under Kekkonens tid.

Till all lycka klippte Sauli Niinistö själv av alla sådana spekulationer i en tråd på Twitter.

Men något svar på frågan varför Maaseudun Tulevaisuus över huvud taget tog upp denna frågeställning får man inte. Så detta inbjuder till spekulationer.

Kekkonens presidentperioder inföll under Sovjetunionens tid och det är knappast en hemlighet att att grannen i öster hade en hel del att säga till om. I de då rådande förhållandena sågs Kekkonen som en garant för fredliga och vänskapliga relationer med Sovjetunionen. Därmed kan man se hans långa tid som president som en del av säkerhetspolitiken.

En del av säkerhetspolitiken är presidentämbetet naturligtvis också i dag. President Sauli Niinistö har profilerat sig som en tung aktör inom utrikespolitiken. Han har lyckats väl när det gäller att förvärva och bevara folkets förtroende. Vid omvalet till den andra presidentperioden behövdes bara en valomgång för hans seger.

Mot bakgrunden av detta kan man förstå att frågan om att tillämpa ett undantagsförfarande igen – i synnerhet som det inte åtminstone än så länge finns någon allvarlig för posten. Utrikesminister Pekka Haavisto är säkert hågad att ställa upp en tredje gång men frågan är om inte hans lopp är kört.

President Niinistö själv har lyft upp frågan om man inte borde överväga att begränsa presidentens mandatperiod till fem år. Av detta kunde man redan innan Maaseudun Tulevaisuus undersökning gjordes dra slutsatsen att Niinistö knappast själv skulle stödja ett undantagsförfarande efter att ha suttit tolv år vid makten.

Så vad handlar det om? Handlar det bara om en person som folket litar på och gärna skulle ha kvar? Eller handlar det om lättja? Eller ligger det en oro av större mått i grunden – en oro för vem eller vad? Nog kan man väl vaska fram fler kompetenta personer ur en befolkning på drygt fem miljoner?

Kanske det bara är så enkelt att Maaseudun Tulevaisuus inte hittade på någonting annat än att blicka bakåt eftersom planen ännu är så tom på kandidater. När 2024 närmar sig får man hoppas att man ser framåt och inte bakåt.