Säkerhetsbloggen

Visst ville jag bredda lite och ta upp säkerhet i lite bredare perspektiv än enbart ur en militär eller försvarspolitisk synvinkel. Minns också att det inom ramen av begreppet krishantering redan tidigt talades om stora olyckor och farsoter där solidariteten mellan EU-länderna skulle gälla.

Men måste nog medge att någonting som ens skulle närma sig vad vi upplever just nu i covid-19, coronavirusets tider hade jag inte kunnat föreställa mig.

Fast egentligen är det helt logiskt att det är så. Det typiska och gemensamma draget för katastrofer av alla de arter är just överraskningsmomentet. När det gäller coronaviruset går tankarna tillbaka till den kinesiske läkare som försökte varna i ett tidigt skede – bara för att hamna på polisförhör för att få en reprimand för att oroa folk i onödan.

Om det hade haft någon större verkan ifall man hade lyssnat på honom i december är ändå osäkert. Läkaren insjuknade själv och dog, trots att han var medveten om det nya viruset.

Misstanken fanns där redan tidigt. Rädslan för att någonting skulle äventyra den kinesiska tigerns ekonomiska tillväxt kan ha bidragit till att man ville tysta läkaren. Det hjälpte inte, för nu är vi där – och inte bara i Kina. Ekonomin dyker och ovissheten över hur länge det ska dröja innan allt blir normalt igen gör inte saken bättre.

Kommentarer som jag läser, både i tidningar och på sociala medier, har blivit allt mörkare i tonen. En och annan försöker förstås påminna om att det hela är övergående och att många klarar sig undan med lindriga symptom. Det paradoxala är att det är just detta som gör viruset så farligt, som en tidigare kollega som under sin karriär på Hufvudstadsbladet utvecklade en aktningsvärd expertis på medicinska frågor, nyligen påpekade. Viruset sprids snabbt och lite lömskt just för att inte alla som bär på det känner av det ordentligt.

Där jag befinner mig just nu råder utegångsförbud. Med undantag av att uträtta ärenden som man har till mataffärer, kiosker och apotek ska man inte ge sig ut på stan. Polisbilar med högtalare åker omkring på stan, stannar ibland och uppmanar folk att så fort som möjligt söka sig tillbaka hem – eller till jobbet eller (och det gäller oss) hotellet.

Visst går vi ut för att handla. Ingen trängsel i butikerna, ingen hamstrar mat eller toalettpapper (varför i fridens tider denna toapapperhysteri i Finland???).  I dag ska vi ta oss till apoteket ett kvarter längre bort. För hotellets restaurang är stängd. Till poolområdet kan vi inte gå, alla platser där mer än fem personer kan samlas/vistas är stängda.

Men vi kan kocka själva.

Annars tar vi det med ro. Vilket de flesta tycks göra.

Betydligt mer oroad är jag över budskapet om den franske hälsoministerns utlåtande i Le Monde. Om det stämmer att de febernedsättande mediciner vi alla känner till – Aspirin, Panadol, Burana etc – i själva verket kan förvärra symptomen och i värsta fall leda till döden också bland unga människor – borde hela EU gå ut med detta, inte bara Frankrikes hälsominister.

Så hur står det till med EU:s krishanteringsberedskap? Det handlar ju inte enbart om test, antalet smittade och döda, utan också om att så fort som möjligt informera folk om vad de bör undvika, utöver folksamlingar och kindpussar. 

Om det rentav är farligt att inta de vanligaste receptfria feber-och värkmedicinerna ifall man kan misstänka covid-19 ska denna information ges ut utan dröjsmål.