Säkerhetsbloggen

Förra måndagen råkade 12 finska fredsbevarare inom UNIFIL (United Nations Interim Force In Lebanon) ut för en hotfull situation. Enligt armén hejdades fredsbevararna som färdades i tre bepansrade fordon av fordon som lokalbefolkningen hade använt för att blockera vägen.

Finländarna utsattes för stenkastning och det rapporterades också om skottlossning. Enligt huvudstaben steg finländarna inte ut ur fordonen och avlossade inte heller några skott. Ingen av dem skadades och situationen löstes genom att fredsbevararna med sina egna fordon röjde väg genom att skuffa blockaden åt sidan. Enligt uppgift från armén skadades inte heller någon av de lokala demonstranterna. Bara smärre skador uppstod på fordonen.

Motivet till lokalbefolkningens handlingar är oklart, enligt uppgift från Försvarsmakten.

Det väcker ändå många frågor. Var aktionen riktad mot blåbaretterna – FN – eller mot finländarna? Eller om nervositet på grund av covic-19-epidemin? Eller oro inför Israels planer på att i juli annektera delar av Västbanken och den spänning i området dessa planer skapat i hela området? Eller handlade det bara om frustration – Libanons ekonomi är katastrofal – den värsta under landets hundraåriga historia, sägs det? Stora demonstrationer har ägt rum sedan i fjol.

UNIFIL har en lång historia i Libanon, sedan 1978. Ursprungligen gällde det att säkerställa att Israel skulle dra sig tillbaka från Libanon efter en invasion fem dagar innan FN:s säkerhetsråd antog resolutionen om att inrätta styrkan. År 2000 slog FN fast en demarkationslinje, den så kallade blå linjen som löper mellan Israel och Libanon och Syrien. Finland övertog en del av Frankrikes uppdrag efter terrordåden mot flera mål i Paris i november 2015 när en del av de franska fredsbevararna behövdes på hemmaplan. Finland har för närvarande cirka 200 fredsbevarare i Libanon. Så visst tycker man att UNIFIL borde vara både bekant för lokalbefolkningen och accepterad av den, eftersom uppdraget varit närmast humanitärt fredsfrämjande och en stödfunktion för Libanons egna styrkor.

Men Libanon är allt annat än fredligt. Shiamuslimska Hizbollah är en betydelsefull aktör och har förutom sin militanta del också flera grenar med social och humanitär verksamhet. När landet äntligen fick en ny regering efter att förre premiärministern Rafik al-Hariri tvingats avgå efter en korruptionsskandal, skedde detta med Hizbollahs politiska stöd. Premiärminister Hassan Diabs regering betecknas som den första regeringen på 30 år som består enbart av teknokrater. Men många av ministrarna sägs ha starka kopplingar till den förra regeringen och det politiska etablissemanget. Den arabiska nyhetskanalen Al-Jazeera betecknade det Iran-vänliga Hizbollah som den nya regeringens arkitekt.

Diabs regering är medveten om faran som den ekonomiska krisen innebär och har utfärdat stödpaket till företag och organisationer.

Exakt var UNIFIL ska placeras in i den situation som råder för närvarande är det svårt att bedöma. Fredsbevararstyrkan är inte politisk – utom i den bemärkelsen att det är en politisk FN-resolution som är dess grund. men styrkans uppgift är uttryckligen att främja fred i området.

Men efter att finländarna hade tagit sig igenom vägspärren och nått en av UNIFIL:s kontrollstationer i närheten samlades ilskna demonstranter också utanför basen. Situationen lugnade sig och demonstranterna skingrades när Libanons armé anlände till platsen. De finländska fredsbevararna återvände samma kväll till sin hembas, eskorterade av Libanons armé.

Frågorna hopas och svaren låter vänta på sig och kanske uteblir helt och hållet. Men hela incidenten visar också hur viktigt det är att försöka bilda sig en helhetsuppfattning av omgivningen – och förändringar i den – där också opartiska FN-ledda fredsuppdrag utförs. Inte bara för armén, där man säkert försöker bilda sig en helhetsbild efter incidenten. Utan också för oss andra som vill förstå olika samband en global värld.