Säkerhetsbloggen

Trettio år har gått sedan Tysklands återförening. ”Ljuset är starkare än skuggorna”, skriver journalisten Berthold  Kohler i en krönika i Frankfurter Allgemeine Zeitung.

Kohlers resonemang rör sig kring relationerna mellan området som utgjorde det forna DDR och väst. Som han ser på saken överväger det positiva i utvecklingen även om många utmaningar återstår.

Men han har rätt i att få tyskar skulle föredra att leva i USA, Storbritannien eller Ryssland. I en tid när hela världen hålls i ett stadigt grepp av en pågående pandemi är det viktigt hur man ser på statsledningens sätt att hantera covid-19. Tyskland må befinna sig på vilket rödområde som helst sett ur den finländska ledningens reseperspektiv. Men något större missnöje bland tyskarna själva på den punkten har man inte kunnat notera. Förbundskansler Angela Merkels ställning är stark.

Tyskland är ett av de ledande länderna inom EU och ett av tre i triumviratet E3 – Tyskland, Frankrike och Storbritannien. E3 är ett format som bildades 2003 i samband med förhandlingarna om Irans kärnprogram. Triumviratet har fungerat som ett lokomotiv för att arbeta också i andra frågor där konsensus mellan EU-länderna behövs.

Storbritanniens utträde ur EU befinner sig i ett dramatiskt skede efter att Westminster ställde sig bakom premiärminister Boris Johnsons avtalsändring som bröt mot vad man tidigare kommit överens om med EU. Tyskland och Frankrike har ändå låtit förstå att det diplomatiska samarbetet  inom E3 borde fortsätta också efter brexit. Storbritannien åtminstone för tillfället legat lågt i frågan.

Alla tre är medlemmar i Nato och Storbritannien är fortsättningsvis den starkaste militärmakten i Europa. Enligt Chatham House kommer relationerna mellan EU och Storbritannien när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik att vara avgörande för hur samarbetet inom E3 kommer att utvecklas.

Vilken tyngd detta diplomatiska verktyg kommer att ha på sikt beror i sin tur på hur de transatlantiska relationerna utvecklas och hur EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarssamarbete går vidare.

Oberoende av i vilken riktning försvarspolitiken går – inom Nato, EU eller ett fortsatt E3 – är den gemensamma nämnaren Tyskland. Gradvis har landet under Merkels tid också axlat ett större ansvar för försvarsförmågan. Detta gäller också inom Nato.

Ser man på Tysklands agerande verkar det som om den tidigare försiktigheten även i ett bredare perspektiv skulle ha fått ge vika. Tyskland gick samman med Frankrike när det gällde att föreslå och driva igenom stödpaketet, inklusive en gemensam lånebörda inom EU, för medlemmar som drabbats hårdast av pandemin.

Bakom denna sväng ligger en syn på säkerhet i bredare perspektiv. Stabila samhällen är en viktig del säkerhetspolitiken. Ekonomins roll i detta sammanhang är stor och det breda säkerhetsperspektivet borde passa Finland utmärkt.

När det gäller militär förmåga återstår ändå kärnfrågan: hur långt räcker den politiska viljan inom EU för att skapa en ”egen” förmåga (egna styrkor har varken EU eller Nato, det är medlemmarna som ställer sin kapacitet till förfogande). Finland har visat stort intresse för att stärka denna förmåga, Sveriges intresse är svalare.

Det är svårt att se varför Nato-länderna inom EU skulle vilja skapa parallella strukturer utöver det breda och diffusa koncept som kallas krishantering.

Om Natos medlemmar fortsättningsvis upplever att USA:s intresse för Europa håller på att avta ligger det närmare till hands att man inom Nato – där Storbritannien fortsättningsvis är med – utvecklar sin europeiska förmåga. 

Då kunde E3 bli den diplomatiska länken mellan Storbritannien och EU när det gäller koordineringen av utrikes- och säkerhetspolitiken. Men frågan är hur små EU-länder kan göra sin röst hörd i det sammanhanget. Under statsminister Paavo Lipponens tid strävade Finland efter – och lyckades ofta med – att vara med i kärnan av EU. Så är det inte längre. Aktörerna är fler och världsläget har förändrats.

Av ”de stora” inom EU har Tyskland men också Storbritannien före brexit stått Finland nära. Unionens intresse har av förståeliga skäl riktats i allt högre grad mot hur brexit ska hanteras och livet inom unionen efter brexit. Samtidigt har läget i Östersjöområdet skärpts. 

Därför är samarbetet med Östersjöstaten Tyskland viktigt för Finland också i fortsättningen. Men tyskt ledarskap inom EU är inte nog.

Ett starkare militärt samarbete både bilateralt och med de andra nordiska länderna är minst lika viktigt för de militärt icke allierade Finland och Sverige.