Säkerhetsbloggen

I en analys av Anders Mård, Yle-medarbetare i Ryssland, konstaterar Mård att Belarus president Aleksandr Lukasjenko verkar känna sig rätt säker i sadeln, åtminstone för tillfället. Detta trots att EU nyligen införde fler sanktioner mot landet och personer som stöder Lukasjenkos regim. Presidenten själv finns emellertid inte med på listan.

Som ett tjurigt barn reagerade Lukasjenko genom att försvåra journalisters tillstånd att jobba i landet och genom att sätta käppar i hjulen för diplomatiskt samarbete. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov besökte Minsk i slutet av förra veckan och mötet mellan honom och Lukasjenko har beskrivits som kyligt.

Kort därpå meddelade Lukasjenko i en intervju att det är möjligt att konstitutionen ändras och försäkrade att han inte kommer att vara president när den införs. Men som Mård konstaterar, detta löfte är ingenting man kan lita på.

Det är antagligen varken EU:s eller USA:s sanktioner som kan få Lukasjenko på fall. I detta är Ryssland den viktigaste aktören. Det är ingen hemlighet att Ryssland går en balansgång mellan att hålla Belarus kvar i sitt grepp men att så småningom byta ut Lukasjenko. Ryssland har diskret stött kandidater som motsätter sig Lukasjenko och också tryckt på för att få till stånd lagändringar. Men än så länge verkar det som om Lukasjenko skulle vara ”ett nödvändigt ont” att dras med för Ryssland.

Den pågående corona-pandemin gör det inte lättare för något land att hantera andra politiska utmaningar och i det fallet är Ryssland – och Belarus – inget undantag.

Att alla länder är så fokuserade på att få bukt med pandemin att detta ställer praktiskt taget allt annat i bakgrunden – hur många nyheter som inte handlar om covid-19 har vi hört, sett eller läst under ett drygt halvår? Till och med presidentvalet i USA hade en stark koppling till detta.

Vi ser det också på nyhetsutbudet som helhet: de regimkritiska demonstrationerna i Belarus som har pågått sedan presidentvalet i augusti bereds på sin höjd plats i korta telegram. Senaste veckoslut greps igen minst hundra personer när kravallutrustad polis rusade genom bostadsområden i Minsk och på andra håll använde tårgas och chockgranater för att skingra demonstranterna, rapporterade Sveriges tv. SVT citerar också människorättsorganisationen Viasna som uppger att 30.000 människor gripits sedan valet. De politiska fångarnas antal uppgår till 144.

Är Belarus som så många andra – Ukraina, Nagorno-Karabach och Israel-Palestina, bara för att nämna några, i dag frusna konflikter på väg in bakom en tröttnadsridå?

Att skriva in utfästelser i regeringsprogram om att tyngdpunkten ska ligga på att värna om de mänskliga rättigheterna är en sak. Att konsekvent, tålmodigt och framför allt synligt agera för detta är svårare när det finns många andra utmaningar. Utdragna protester och konflikter löper alltid risk för att utsättas för slentrianmässig rapportering och behandling. Till den dag locket inte längre klarar trycket, utan kastrullen kokar över.