Säkerhetsbloggen

Utnämningen av den pensionerade fyrstjärniga generalen Lloyd Austin, 67, till USA:s försvarsminister hänger  på kongressens godkännande. Hans namn dök upp något överraskande. Många politiker anser att Pentagon ska ledas av en civil, inte en exmilitär. Dessutom kräver godkännandet dispens, egentligen ska en militär ha varit i det civila i sju år. Austin gick i pension 2016.

Om utnämningen godkänns av kongressen, blir Lloyd Austin den första färgade amerikanen som innehar försvarsministerposten.

Han gör alltså historia, kan man säga. Och utgör egentligen en naturlig följd: Colin Powell den första icke-vita utrikesministern, Barack Obama  den första färgade presidenten, Kamala Harris den första kvinnan och icke-vita vice presidenten, för att nämna några exempel.

Austin gick därmed förbi Michèle Flournoy, 59, som fram till i söndags nämndes som en av toppkandidaterna för posten. Flournoy har haft höga poster inom Pentagon både under president Bill Clintons och Barack Obamas tid. Hon var en integrerad del av de team som har format bägge presidenternas policy för att bekämpa terrorism. Tillsammans med blivande utrikesministern Antony Blinken grundade Flournoy också ett konsultföretag 2017.

Flournoy, som räknas till centern inom det demokratiska partiet, kunde också ha gjort historia genom att bli den första kvinnan på försvarsministerposten.

Men inbjudan gick till Lloyd Austin och därmed lades den sista pusselbiten i Bidens utrikespolitiska team.  Antony Blinken, 58, placeras på utrikesministerposten, Linda Thomas-Greenfield, 68, blir FN-ambassadör och Jake Sullivan, 44, Bidens säkerhetsrådgivare.

Tidigare kolleger till nyckelpersonerna i teamet och säkerhetspolitiska analytiker är eniga på en punkt: detta är inte ett team som slits isär av inbördes rivalitet. De har ingått i den krets av personer som har samarbetat med Obama under hans tid i Vita huset och med Joe Biden medan denne var vice president. Denna sammansvetsade inre krets kommer ändå att stå inför stora utmaningar: det var till stor del amerikanska väljares missnöje med den inre kretsen i Washingtonpolitiken som bidrog till att Donald Trump tog hem segern i det förra valet. Och som det verkar nu, ligger han likt gammelgäddan i vassen och lurar för att om fyra år sluka dem igen.

En annan skillnad jämfört med Trumpadministrationen är att USA nu har ett säkerhetspolitiskt team. Trump hade ingen egentlig linje, utan oberäknelighet och nyckfullhet präglade hans agerande – något flera av dem som tjänstgjorde inom hans administration har vittnat om att skapade ständig friktion. Trump föredrog att göra saker på sitt sätt. Detta uppfattades av hans anhängare som integritet men av andra som farlig soloåkning.

Omvärlden har uppmärksamt följt med förberedelserna inför maktskiftet och kommentarerna är försiktigt positiva. USA:s vilja att återgå till att lägga större vikt vid internationellt samarbete, respektera internationella avtal och arbeta för ett nytt kärnavtal med till exempel Iran välkomnas och linjen bedöms som mer konsekvent – eller traditionell, om man så vill – än under Trumps tid i Vita huset.

Någon anledning till överdriven eufori finns ändå inte. USA kommer också i fortsättningen att kräva av de övriga Nato-medlemmarna att de axlar ett större ansvar för försvaret i Europa – ett krav som accentuerades redan under Clintons tid och krigen på Balkan 1999. Men som transatlantiskt samarbetsorgan är Nato unikt och på den politiska och diplomatiska sidan kan denna roll mycket väl förstärkas under Bidenadministrationen.

Varje land ser först och främst till sina egna intressen. Bidens utfästelser har gällt bekämpningen av corona-pandemin och löften om massvaccineringar redan under de första 100 dagarna efter att han svurits in den 20 januari 2021. Man kan ändå på goda grunder säga att det är av yttersta säkerhetspolitiska intresse att pandemin kuvas. Före detta sker är det svårt att gå vidare, ekonomiskt och politiskt.