Säkerhetsbloggen

Vissa har med förvåning konstaterat att Rysslands president Vladimir Putin inte med ett ord nämnde Ukraina och den massiva ryska truppkoncentrationen vid Ukrainas östgräns och i det olagligt annekterade Krim. Eller nämnde oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Andra har tolkat tystnaden kring dessa saker som så, att Navalnyj är alldeles för ovidkommande för en rysk president att befatta sig med. Och vissa har med säkert berättigad oro tolkat tystnaden kring truppkoncentration vid Ukrainas gräns som att något är i görningen. Någonting Putin inte vill tala om  – ännu.

Hur man än försöker tolka saken verkar det klart att ingen egentligen riktigt vet. Varken om någonting är i görningen eller vilket Putins nästa drag kan vara.

Hur som helst är det klart att Rysslands utrikespolitik i själva verket är rysk inrikespolitik. För Putin är det viktigt att försöka övertyga skeptikerna inom sitt eget land om att det i själva verket var en bra sak att han givit sig själv rätten att sitta kvar i princip så länge han själv vill.

Men inte ens Putin kan strunta blankt i den politiska opinionen. Inte ens i den opposition som han nu försöker kväsa. Att Navalnyj skulle sakna betydelse för Putin – som den ryske presidenten vill låta påskina – skorrar illa med tanke på hur Navalnyj har behandlats, med att hans anhängare greps redan före de till i onsdags utlysta demonstrationerna och ambitionen att förpassa allt som har med Navalnyj att göra till samma kategori som ökända terroristorganisationer. Det skulle man ju inte behöva göra med obetydliga bråkmakare?

Det är dumaval i höst. Med tanke på detta har Putin antagligen räknat ut att det inte är lika vettigt att lägga fokus just nu på det som sker vid Ukrainas gräns som att lova en större satsning på unga och välfärd i allmänhet samt miljöfrågor. Krig är inrikespolitik för Ryssland, det kunde man notera 2014 när Ryssland annekterade Krim och aktivt stödde separatisterna i östra Ukraina. Den gången ökade Putins popularitet när han lyfte fram det ”nya Ryssland”, det vill säga östra Ukraina, och lät förstå att egentligen borde området vara en del av eller – eller åtminstone nära förbundet – med Ryssland.

Nu valde han att föra fram andra aspekter.

Men varningarna till väst uteblev inte heller. Den intressantaste detaljen i hans försäkran om eventuella överträdelser var den ”röda linjen” . Och var den går bestämmer vi själva, sade Putin.

Tala om oförutsägbarhet.