Säkerhetsbloggen

Den historiska handskakningen mellan Israels förre premiärminister Yitzhak Rabin och den palestinske ledaren Yasser Arafat i Camp David den 13 september 1993 med en belåten amerikansk president Bill Clinton i bakgrunden. En bild som bleknat. Symbolen för ett hopp om att en tvåstatslösning äntligen var nådd. Ett hopp som snart skulle slås i spillror.

Handskakningen skedde efter överenskommelsen om Osloprocessen, en rad avtal som erkänner den Palestinska självstyrelsemyndighetens begränsade rätt att styra över Västbanken och Gaza. 

Det har lanserats många vägkartor för hur det man kom överens om ska förverkligas. Det har förts förhandlingar om tolkningar. Och så låste sig allt.

Krig har utkämpats – 2009, 2012, 2014 och 2021 – mellan militanta Hamas och Israel. Och det har förts en hård kamp mellan militanta och moderata palestinier.

Siffrorna efter det senaste kriget i Gaza är som vanligt ohyggliga, 243 döda palestinier, av vilka 66 är barn. Det utgör 27 procent av dem som dog. Cirka 1900 är skadade.

Antalet döda i Israel är mycket lägre. Men också där krävde det senaste kriget barns liv och procentuellt skiljer sig inte andelen nämnvärt från förlusterna på den palestinska sidan.

Hamas vill utplåna judarna och Israel, heter det. Det måste alla förstå att är en omöjlighet.

Israel vill utplåna Hamas. Enligt en artikel av Israels förre premiärminister Ehud Olmert i The Jerusalem Post skulle detta vara tekniskt möjligt om Israel skulle invadera Gaza, sätta in hela sin militära styrka. Samtidigt är det omöjligt. Ingen israelisk ledare vill betala det priset. Inte ens de mest hårdföra, inte heller Benjamin Netanyahu.

Omöjligt skulle det med största sannolikhet vara också därför att det inte har gått att utplåna extrema terrororganisationer – så klassas Hamas – på andra håll i världen heller.

Kallduschen för den vingliga fredsvägen kom i parlamentsvalet 2006 där Hamas fick 44,5 procent och det moderata Fatah bara 41,5 procent av rösterna. Särskilt besvärligt blev det också därför att man inte direkt kunde visa på att valfusk skulle ha förekommit.

Och med Hamas ville man inte förhandla, utan med den palestinska myndighetens president, Mahmoud Abbas. Vilket inte Hamas ville och ironiskt nog kan man säga att organisationen stödde sig på resultatet i ett demokratiskt val, med tanke på stödet i Gaza.

Hamas insåg säkert själv ett nyval för att komma ur dödläget – vilket hade varit det naturliga – kunde ha ändrat på styrkeförhållandena. Hamas valde i stället att styra själv. Därmed föll bottnen ur eventuella argument om att man ville palestiniernas bästa. 

För situationen i Gaza har egentligen bara förvärrats sedan 2006. Som Yle:s utsände Antti Kuronen rapporterat, var de skolor som FN:s organisation för palestinska flyktingar, UNRWA, upprätthåller och dit tiotusentals palestinier tar sin tillflykt när den massiva israeliska militärapparaten sätter igång, i eländigt skick redan under Kuronens förra besök 2014.

Gaza är effektivt isolerat av Israel både till lands och havs. Avstängt, egentligen, med undantag av de vägar för humanitär hjälp som Israel övervakar.

Förstörelsen är enorm, än en gång. Israels beslut att ta ner hela den byggnad där ett par nyhetsbyråer hade sina redaktioner, har väckt berättigad kritik, låt vara att journalisterna varnades och hann sätta sig i säkerhet. Enligt Israel hade också Hamas sitt tillhåll någonstans i byggnaden.

En vapenvila ingicks efter tio dagar av israeliska bombningar och Hamas raketavfyrande. Styrkeförhållandena är naturligtvis helt olika rent militärt. Men Hamas raketer, som lär vara tillverkade av rör och skrot och vilkas precisionsförmåga därför är dålig, är tillräckligt många för att sätta skräck i israeler, inte bara i gränszonen.

Ingen tror egentligen på att vapenvilan kommer att hålla särskilt länge. En israel som The Guardian talat med undrar om all förstörelse varit till någon nytta alls. ”Men kanske det hjälpte till för att man igen skulle ta tag vissa stora viktiga frågor”, sade han.

Som Ehud Olmert skriver kan man naturligtvis fortsätta att i all oändlighet att diskutera vad som är rätt och rimligt. Men han har rätt i att tiden är inne för en stark ledare att slå in på en ny väg. Att se Gaza som en möjlighet till förändring, inte bara som ett ständigt hot. Att söka kontakt förbi Hamas, direkt med palestinierna i Gaza. 

Enligt flera nyhetsrapporter vill Israel inte dela med sig till Gaza av sitt överskottsvaccin mot covid-19 Enligt Kuronen förstördes den enda kliniken i Gaza som vaccinerar folk mot coronan i de israeliska bombningarna. Och antalet vaccinerade på den tätt befolkade Gazaremsan är långt under tio procent medan Israel hör till de länder i världen där en stor del av befolkningen vaccinerats.

Olmert förespråkar nu en annan linje från israelernas sida.  Han vill att Israel förser Gaza med vaccin. Med tanke på Kuronens rapport från ort och ställe kan det behövas säkert både kylanläggningar och andra förnödenheter.

Hur man kan ta en väg som går förbi Hamas är en kvistig fråga. Knappast vill organisationen ge ifrån sig makten, och även om den skulle gå med på det så finns det starka intressen utanför Gaza och Israel som gärna vill ha ett ord med i saken. Men det finns ett starkt internationellt stöd för att få en mer bestående lösning för israelernas och palestiniernas samexistens. Vågar man tro att viljan till fred också finns hos alldeles vanliga israeler och palestinier så att de första stegen på den långa vägen för att bygga upp ett förtroende för varandra kan tas?