Säkerhetsbloggen

Om det finns bevis för att en majoritet av nordirländarna vill att Nordirland slås samman med republiken Irland så måste den brittiska ministern för Nordirland enligt brittisk lag utlysa en folkomröstning om detta. Påminnelsen kommer från BBC.

Överenskommelsen går tillbaka till det så kallade Belfast-avtalet – eller långfredagsavtalet – som i söndags fyllde 23 år – och som i år präglades av den kraftigaste våldsvågen på flera år. 

Enligt opinionsundersökningar som BBC citerar stöder en liten men växande minoritet i de sex nordliga grevskapen en återförening med Irland.

Även om det är oklart hur bevisfrågan ska hanteras är det oron över att Storbritannien ska spjälkas upp som gör att brexit-frågan hänger med ännu länge.

Men det är inte en fråga bara för ledarna i Storbritannien, Nordirland, Irland och Bryssel. Det handlar framför allt om nordirländarnas identitet.

Våldsamheterna under den period som kallades The Troubles – från tidigt 1970-tal till Belfast-avtalet 1998 – präglades av bittra fejder mellan brittisktrogna unionister och nationalister som kämpade för ett enat Irland. Skiljelinjerna var i det stora hela religiösa – unionisterna var protestanter, nationalisterna katoliker.

Våldet var organiserat och rått – den irländska republikanska armén IRA stod för våldet på den nationalistiska sidan medan flera lojalistiska grupper, bland annat UDA och UVF svarade med samma mått på den unionistiska sidan.

Ofta kulminerade situationen under den årliga så kallade marschsäsongen när Oranienordens medlemmar tågade genom katolska kvarter i Belfast och Londonderry/Derry.

Belfastavtalet stöddes av över 70 procent av nordirländarna. Både katoliker och protestanter var trötta på de ständiga fejderna och våldet som ofta krävt fullständigt oskyldiga människors liv. Det skedde med fördröjning, men småningom kunde lokalparlamentet i Belfast återuppta sitt arbete. Första ministern var unionist, andra ministern republikan.

Samarbetet har inte alltid varit det bästa, flera gånger har parlamentet suspenderats på viss tid. Den politiska dialogen har tidvis varit hätsk, i synnerhet mellan unionistpartiet DUP och republikanska Sinn Féin. Men det har i alla fall funnits en dialog.

Nu upplever unionisterna att de har blivit lurade och ledaren för DUP, Arlene Foster, kommer antagligen att pressas till att ta en betydligt hårdare linje.

De protester som startade i Derry i slutet av mars och sedan spred sig till Belfast och ett par andra nordirländska städer har ändå inte att göra med fejder mellan katoliker och protestanter, åtminstone inte direkt.

Det är ilskan över brexit och den skiljelinje mellan Nordirland och resten av det brittiska riket som följde av att Storbritannien lämnade EU som orsakar ett växande missnöje. Eftersom man inte ville skapa en yttre EU-gräns mellan republiken Irland och de sex grevskapen i norr, blev lösningen att man i stället skapade en gräns i havet mellan ön Irland och resten av Storbritannien. Det ser de brittisktrogna som ett svek från London.

I praktiken betydde det mer pappersarbete för företagare och också i vissa fall privatpersoner. Men det är knappast någonting som har fått unga nordirländare, främst unionister, att dra ut på gatorna och sticka bilar i brand.

I början misstänkte man att det var lojalistiska grupper som stod bakom bensinbomberna och våldet mot polisen. Men efter att den lojalistiska takorganisationen LCC skarpt förnekat att dessa skulle ha uppmanat folk att ta till våld, har också den nordirländska polisen bekräftat att så inte är fallet.

Men däremot har LCC understrukit att det så kallade gränsprotokollet som Storbritannien slöt med EU måste ses över.

Det handlar om den identitetsfråga som alltid varit förknippad med de brittisktrogna nordirländarna: att uppleva sig som likvärdiga medborgare med andra invånare i Storbritannien. En känslig fråga i Nordirland – och nu upplever unionisterna att de än en gång har förpassats längre ner på rangskalan.

EU-medlemskapet var en garanti för fredsavtalet och nu är denna garanti borta.

Före brexit var ingalunda alla katoliker i Nordirland för en återförening med republiken Irland. Många brittisktrogna nordirländare – protestanter – hade också hellre sett att Storbritannien stannat kvar inom EU.

Det kan leda till att många som tidigare inte var angelägna om att bryta upp från Storbritannien i det långa loppet ser det som en fördel att vara med i EU, även om det skulle kosta dem deras brittiska pass.

Före brexit varnade man både i Bryssel och i Dublin för just detta, att det brittiska utträdet kunde försätta hela Belfast-avtalet i gungning.

Det krävs mycket diplomati och samarbete mellan framför allt Storbritannien, Irland och EU för att så inte ska ske.