Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

På pansarvagnarnas kyrkogård

31 maj , 2021, 15.24 Yrsa Grüne-Luoma

 

I veckan rapporterade The New York Times att flera militärbaser och regeringskontor öster, väster och norr om Afghanistans huvudstad Kabul har övertagits av talibanerna. I sig är detta inte nytt. Men aldrig förr har det skett i den omfattning som det gör nu.

I de flesta fall har övertagandet skett utan att ett enda skott har avlossats. Men däremot nog under hot från talibanerna.

Det är visserligen länge sedan jag var i Afghanistan, drygt tio år. Så den operation som inleddes hösten 2001 efter terrordåden mot World Trade Center, Pentagon och andra mål i USA den elfte september, hade vid det laget pågått i flera år. Och visst hade skolor för flickor öppnat. Jag såg också en förlossning på en klinik som hade byggts med medel från Finland, som ett led i syftet att bygga upp förtroendet bland afghanerna. Uppmuntrande, någonting för vanliga afghaner.

Men jag tror inte att afghanerna någonsin vågade lita helt och hållet på att framtiden skulle bli bättre. En framtid utan talibanernas inflytande förblev en utopi. Männen började odla skägg igen. I burkan, vanligen en blå, hukade lätt framåtböjda kvinnogestalter fram längs bruna dammiga vägar.

När nu USA:s och andra länders, inklusive Finlands, militära styrkor lämnar Afghanistan kan knappast någon hejda talibanernas återtagande av kontrollen. 

USA försäkrar att man kommer att fortsätta stödja civilsamhället i Afghanistan. Att man absolut inte kommer att överge det afghanska folket.

Man kan fråga sig hur det ska fungera i praktiken. Afghanistan är minst tre länder, det vet alla som har tagit sig genom eller flugit över Hindu kush. Efter att talibanerna fällts från makten 2001 sammankallades ett stort råd, loya jirga,för att diskutera landets framtid. Rådet består av lokala, religiösa och politiska ledare från hela landet och det har sina rötter djupt i historien. Rådet har i århundraden sammankallats för att ta viktiga beslut.

Nu gällde det samarbetet med västländer och tiden efter talibanernas fall.

Ett FN-specialsändebud tillsattes med uppgift att hjälpa till med att få fram en struktur och ett ledarskap som kunde föra utvecklingen framåt.

Men det visade sig snart att utmaningen var för stor. När man bestämde sig för ett centralstyre i Kabul blundade man för verkligheten. Eller snarare för historien. Afghanistan har inte varit ett centralstyrt land. Krigsherrar i norr, öster och söder har hållit sina områden i schack.

Det visade sig vara svårt att få bukt med vallmoodlingen, korruptionen frodades och de som vaktade den dyrbara lasten hade bättre betalt än militärer och statstjänstemän.

Så man kan fråga sig hur det ska gå till att förmedla humanitär hjälp till de mest behövande.

I början av 1990-talet när jag var tjänstledig från HBL och hoppade in på Röda korsets kontor bekymrade sig min chef över Afghanistans humanitära situation. Efter den sovjetiska invasionen 1979 som pågick i tio år drog sig de sovjetiska trupperna äntligen tillbaka.  Men landet lämnades sargat och interna maktkamper följde.

Internationella Röda korset som ändå kunnat arbeta i Kabul måste till slut lämna landet. Och landet glömdes bort.

När jag var i Kabul tog en afghan mig med till ”pansarvagnarnas kyrkogård”. Ett enormt område utan bebyggelse. Men med otaliga pansarvagnar, militärfordon förvridna metalldelar utspridda så långt ögat kunde se.

Ett minnesmärke över snart 50 år av krig. Utan bestående fred i sikte. Inte ens i dag, 2021.

Kommenteringen är stängd.