Säkerhetsbloggen

Under de sista dagarna i juni kommer jag att i följd i Säkerhetsbloggen lägga fokus på tre säkerhetspolitiska områden: Finlands försvarspolitiska nätverk, utmaningarna i Arktis och till sist ställa frågan:vart tog Norden vägen? Varje del tas upp skilt.

Denna lilla serie av kommentarer blir samtidigt mitt farväl som bloggare på HBL:s sidor. I augusti-september återkommer jag på en annan plattform.

För Finland har det säkerhetspolitiska nätverkande med organisationer som Nato och med USA, Storbritannien och andra länder varit den grund som man systematiskt har byggt på under årens lopp. Norden, speciellt Sverige, har fått en allt mer framträdande roll. Att Sverige har vuxit i betydelse beror på att Finland och Sverige till skillnad från Norge, Danmark och Island står utanför Nato.

Det är också med Sverige och USA som Finland har ingått ett militärt treparts avsiktsavtal. Det är viktigt att betona att detta avtal inte innehåller några som helst försvarsgarantier. Men någonting om USA:s intresse för att hålla Finland och Sverige ombord kan man väl ändå räkna med att avtalet innebär. Detsamma gäller Atlantalliansen där Finland och Sverige för några år sedan ”upphöjdes” till en specialstatus inom Natos partnerskap.

Åtminstone till en del handlar det om våra länders geografiska läge. Säkerhetssituationen i våra närområden försämrades avsevärt efter Rysslands olagliga annektering av Krim 2014. Senast då blev det slut på alla förhoppningar om att Rysslands satsning på militära förmågor bara handlade om en modernisering av ett hjälplöst föråldrat försvar från Sovjet-tiden.

Nato dröjde inte med att om och om igen försäkra att alliansen kommer att försvara sina baltiska medlemmar mot eventuella försök till fientliga handlingar. Finland – och Sverige – ställde sig omedelbart i EU:s led av fördömanden av Rysslands handlande. Dock med den skillnaden att Finland ändå strävade till att inte stänga alla kommunikationskanaler till Ryssland.

På olika sätt har Ryssland under årens lopp påmint Finland om att ett finländskt Nato-medlemskap inte kommer att tolereras. Intervjuer med personer som sades stå nära Rysslands president Vladimir Putin erbjöds till redaktionerna redan innan de första av president Sauli Niinistö ledda Gullranda-samtalen inleddes 2013. Högt uppsatta ryska politiker som utrikesminister Sergej Lavrov och så småningom också Putin själv avlade besök hos Niinistö på Gullranda efter de årliga säkerhetspolitiska samtalen.

I januari 2016 fick Finland och Norge uppleva hur ett stort antal flyktingar i bilar försökte ta sig över den ryska gränsen i norr. Vid övergången i Salla och Alakurtti samlades flyktingar som inte ville avlägsna sig från gränsen trots bitande köld. Eftersom gränsen på ryska sidan är hårt bevakad växte misstankarna om att det handlade om en varning från Rysslands sida. Hur en plötslig, okontrollerad ström av flyktingar kan polarisera åsikterna i samhället hade de europeiska länderna, inklusive Finland, fått uppleva redan 2015 när flyktingströmmen från Medelhavsregionen började söka sig norrut.

Om någon ännu lever i den uppfattningen att Finland ses som ”neutralt” av Ryssland därför att en ansökan om ett Nato-medlemskap inte skickats in är det en farlig villfarelse. Finland är medlem av EU (där också en majoritet av medlemmarna är Nato-länder) och uppfattas som en integrerad del av väst.

Att Finland ändå är ett pålitligt grannland som vinnlägger sig om att inte uppträda oberäkneligt mot vare sig väst eller öst vet säkert ändå också den ryska eliten.

Trovärdigheten när det gäller relationerna till väst är livsviktig för Finland. En del av detta utgör de militära internationella övningarna. 

En särskild betydelse i sammanhanget har också den brittiskledda expeditionsstyrkan JEF (Joint Expeditionary Force) som Sverige, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Nederländerna och Norge vid behov kan vara med i.

Storbritannien är viktigt för försvaret i och av Europa. Trots brexit har Storbritannien understrukit att det försvarspolitiska samarbetet med europeiska länder har hög prioritet.

I den riktningen pekar också det brittiska kommandofartyget HMS Albions besök i Finland i början av juni. Det var inte första gången HMS Albion besökte Finland men den här gången övade britterna för första gången med finska kustjägare, bland annat Nylands brigad under Marinens övning Ritva 21 på Finska viken och Skärgårdshavet samt i kustområdet utanför Nyland. Övningen Ritva 21 utgjorde en av tre delar i Försvarsmaktens huvudövning som i år på grund av korona-läget ersatte den internationella Arctic Lock-övningen. Finländska JEHU-landstigningsbåtar fick bland annat öva sig att köra in på HMS Albions welldäck.

Som militärt icke allierat är de internationella nätverk som vid behov kan ge stöd viktiga för Finland.Satsningen på ett trovärdigt nationellt försvar har alltid haft högsta prioritet men för att öka avskräckningseffekten är de militära övningarna tillsammans med andra västländer nödvändiga. Förmågan att agera tillsammans regelbundet måste ständigt övas och uppdateras.