Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Nätverk, Arktis och Norden 3/3

30 jun , 2021, 20.28 Yrsa Grüne-Luoma

 

I slutet av fjolåret publicerade de nordiska statsministrarna sin vision för 2030. Tre strategiska områden – ett grönt Norden, ett konkurrenskraftigt Norden och ett socialt hållbart Norden–  preciseras för att förverkliga Norden som världens mest hållbara och integrerade region.

Det kanske mest kända nordiska projektet är ändå det militära samarbetet mellan Finland och Sverige. En av nyckelfigurerna i samarbetet har varit regeringen Löfvens försvarsminister Peter Hultqvist. Att Hultqvist på mödernet har rötter i Finland har antagligen inte varit helt obetydligt, även om inte direkt avgörande. I Sverige är nu ett regeringsbyte på gång och hur den nya regeringen kommer att se ut och vem som blir försvarsminister – eller om Hultqvist kan fortsätta – vet för närvarande ingen.

Finland är som bäst ordförandeland i den nordiska styrkan Nordefco och de nordiska försvarsministrarna har hållit möte i Tusby igår och i dag. De stannar kvar till i morgon eftersom försvarsministrarna i de länder som ingår i den brittiskledda styrkan JEF (Joint Expeditionary Force) håller möte i Helsingfors 30.6–1.7.2021. JEF är en multilateral ram för försvarssamarbete som består av tio länder – Storbritannien, Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island, Nederländerna, Lettland, Litauen,och Estland.

Arktis och Östersjön står högt på agendan på både Nordefcos och JEF:s möten. Ett politiskt styrdokument ska undertecknas under JEF:s möte. Detta dokument ska styra den militära verksamheten. Dessutom ordnas en scenariobaserad övning för att klargöra beslutsmekanismer och utreda förutsättningarna för samarbete.

Också de nordiska samarbetsministrarna – i motsats till försvarsministrarna på distans – har hållit möte och betonar Nordiska rådets strävan att satsa på att stärka möjligheterna till jobb inom Norden. Det nordiska samarbetet ser alltså ut att gå in för att återgå till en normal växelverkan länderna emellan efter pandemin. Viljan att satsa på ökat förtroende och ökat samarbete är stark.

I ett brett säkerhetskoncept handlar det emellertid inte bara om militära förmågor, försörjningsberedskap och jobb. Eller om beslut på ministernivå.

”Ett vitalt och aktivt kulturliv kan bidra till att återskapa den tillit och det förtroende som hittills har rått mellan såväl de nordiska länderna som dess invånare”, skrev representanter för kulturhusen i Norden, bland annat Nordisk kulturkontakt i Helsingfors, i mars.

De konstaterar att pandemin skadat förtroendet för grannländerna och visat att det brister i förmågan att i kristider finna lösningar som inte ställer medborgarna mot varandra. Vem har kunnat undgå att lägga märke till hånfulla kommentarer i Finland om just grannlandet Sverige, till exempel?

Dessa kulturhus är viktiga för en kulturaktiv publik och ordnar evenemang som är tillgängliga för alla. På gräsrotsnivå arbetar de för att stärka intresset för och förståelsen av grannländernas språk och kultur genom att ordna seminarier, språkkaféer och bjuda in nordiska författare och konstnärer. 

Nu hotas denna del av det nordiska samarbetet av kraftiga nedskärningar, anslagen kan under perioden 2021-2024 skäras ned med mellan 20 och 25 procent.

Under Nordiska rådets möte sammanträdde också rådets utskott för kunskap och kultur. Ordförande Kjell-Arne Ottosson säger att utskottet inte kan acceptera budgetförslaget för 2021-2022:

”Utskottet kan inte acceptera budgetförslaget för kultur- och utbildningssektorn som riskerar att få långtgående konsekvenser för både stora och små aktörer i de nordiska länderna. Det är oroväckande att samarbetsministrarna verkar bortse från den kritik som kommit från många håll och fasthåller sin linje i den situation som kultursektorn står i efter covid-19.”

De planerade nedskärningarna handlar om en intern fördelning av budgetresurserna och är cirka 18 % av den totala budgeten för kulturområdet och 17 % för utbildningsområdet under perioden 2021–2024.

”Vi riskerar att nedmontera framgångsrika och etablerade insatser såsom filmsfestivalen Nordisk Panorama och Det Nordiska Debutantseminariet på Biskops Arnö. Det är populära och väl fungerande inkörsportar till nordiskt erfarenhetsutbyte och samarbete, inte minst för att engagera de unga kulturutövarna i Norden”, sade Ottosson.

Nedskärningar föreslås för både Nordisk Kulturfond och Nordisk-Baltisk Mobilitetsprogram. Även det nordiska språksamarbetet står inför besparingar på cirka 20%.

På kort sikt är nedskärningarna dramatiska men den största oron gäller ändå konsekvenserna på sikt. Samarbetet inom kultur och utbildning har en viktig roll som brobyggare i det nordiska samarbetet.

”Dessa nedskärningar riskerar att osynliggöra kulturens roll i samarbetet och konsekvenserna på lång sikt kan bli omfattande, Vi behöver ta en rejäl diskussion i partigrupperna”, säger Camilla Gunell, medlem i utskottet från Åland.

 I den skrivelse som de nordiska kulturhusen överlämnade i mars uttrycker man en liknande oro över att nedskärningarna på sikt kommer att påverka vår identitetsuppfattning, ”det gemensamma DNA”.

Det är en befogad oro.

I det breda säkerhetsperspektivet är nämligen identitetsuppfattningen en av grundpelarna. Den kräver också uppmärksamhet för att bibehållas och stärkas. Att satsa på kultur- och kunskapsutbyte är i själva verket livsviktigt för en fredlig utveckling.

För länge sedan intervjuade jag skriftställaren – så ville han själv kalla sig, inte författare – Göran Schildt.  Mest känd är han för sina seglingsskildringar med båten Daphne och en stor del av sitt liv tillbringade han på den grekiska ön Leros.

Daphne blev hans förverkligade dröm efter att han skadats svårt i kriget och tvingats tillbringa ett par år på sjukhus.

”Men jag tänkte också att om man lär känna folk från olika länder och förstå dem så är man mindre benägen att ta till vapen mot dem”, sade Göran Schildt den sommardagen på 1980-talet i Villa Skeppet i Ekenäs.

Norden som världens mest hållbara och integrerade region kan förverkligas bara om dess ledare förstår betydelsen av att förtroendebyggandet måste nå ner till gräsrotsnivå. Att det finns ett utbyte och en växelverkan som löper genom alla skikt i samhället. Och för att inte en dag behöva ställa frågan: Vart tog Norden vägen?

Kommenteringen är stängd.