Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Omdömet, Mr Trump?

6 jan , 2020, 11.00 Yrsa Grüne-Luoma

 

Visst hade man önskat att året och det nya årtiondet skulle ha börjat på ett annat sätt. Situationen i Mellanöstern är farlig, kanske farligare än någonsin.

Irans agerande och inblandning i andra länders strukturer – Irak och Syrien – har utsatts för berättigad och hård kritik. Att Iran inte är en demokrati är ingen ursäkt även om man kan se detta som en förklaring. Men Iran lever inte i någon isolerad bubbla, landet är tvunget att ta hänsyn till andra länder, inklusive USA. Världen är global också i den iranska verkligheten, oberoende hur retoriken går.

Den amerikanska attacken, enligt uppgift på order av USA:s president Donald Trump själv, som dödade flera högt uppsatta iranska och irakiska militärer, inklusive den iranske generalen Qassem Soleimani, i Bagdad förra veckan, var en bottennotering när det gäller politisk vishet – om Trump verkligen vill leva upp till sitt ”make America great again”. Både attacken och Trumps twittrande efter denna bidrar snarare till att minska USA:s betydelse.

Vi tar attacken först. För det första, Iran är en suverän stat, inte direkt jämförbar med terrororganisationer. Att lägga in en attack mot en suverän stats general och politiker – för Soleimanis politiska inflytande på Irans utrikespolitik verkar vara så väl dokumenterad att man kan ge honom också detta epitet – på en annan suverän stats – Iraks – område är inte längre en ”intern” angelägenhet – eller ens en ”bilateral” angelägenhet.

Det är lätt att förstå Iraks krav på att alla främmande styrkor ska lämna landet. En öppen fråga är förstås då också vad som sker med den finländska militära utbildningen och 80 finländare i norra Irak – Kurdistan – formellt fortfarande en del av republiken Irak. Finland deltar i en operation som leds av USA men har för tillfället avbrutit utbildningen på grund av mordet på Soleimani och gör upp planer för evakuering (HBL 4.1).

Så varför handlar Trump på detta sätt? En gissning är väl lika bra som någon som helst annan. Min gissning är att Trump är så nervös inför det kommande amerikanska presidentvalet och den ingångsatta processen för att få honom fälld i riksrätt (vilken knappast hade skett ändå, eftersom hans parti republikanerna har majoritet i senaten) att han har behov att rikta strålkastarljuset bort från sitt agerande bakom kulisserna inför presidentvalet. Trump kanske räknar med att han nu måste polera upp sin hjältegloria som Amerikas ”räddare”. Han ”behöver” någon form av krig.

Nordkorea verkar han inte ha lust att ge sig i kast med. Men Iran, där han kan räkna med ett ovillkorligt stöd av Israel, tycks han betrakta som ett verktyg för att agera hjälte. I Israel sitter dessutom hans bundsförvant Benjamin Netanyahu, också han involverad i en brottsutredning men som söker en förlängning av sitt premiärministerskap i valet om ett par månader. I en eskalering av åtgärder mot Iran har därmed Trump och Netanyahu ett gemensamt intresse: att få väljarna att glömma rättsutredningarna och enas kring den gemensamma fiende som Trump och Netanyahu har pekat ut.

Att Trump betraktar Iran som en möjlighet att stärka bilden av sig själv inför presidentvalsnomineringen i sommar pekar också hans twittermeddelanden på: först hotar Trump slå till mot 52 mål i Iran om Iran hämnas Soleimanis död. Siffran 52 har Trump valt med ”patriotiska” förtecken. Så många amerikanska diplomater hölls som gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran i 444 dagar mellan november 1979 och januari 1981. När gisslan togs hette USA:s president Jimmy Carter och kom från det demokratiska partiet. Ett försök att frita gisslan 1980 misslyckades totalt. Däremot lyckades Carters efterträdare, republikanen Ronald Reagan genom förhandlingar med Iran få gisslan frigivna och hemflugna.

Men Trump är minsann ingen Reagan.

Att ingenting tycks hejda Trump har omvärlden fått erfara många gånger förr. I ett senare tweet späder han på med att USA kommer att slå till mot kulturhistoriska mål i Iran. Sådana finns det naturligtvis gott om i det forna persiska riket – iranierna är perser, inte araber – så antagligen blir någonting kvar även om Trump skulle verkställa sitt hot. Vad han däremot knappast har räknat med – eller så har han slagit dövörat till för detta faktum – är att kulturhistoriska arv är världsarv, inte entydigt enskilda staters angelägenhet. Man kan också undra om Trump minns hur stor indignationen var världen över, också i USA, när talibanerna förstörde unika skulpturer, uthuggna i bergsväggen, då de kom till makten i Afghanistan i mitten av 1990-talet?

Till den ökade risken för att USA:s inflytande som stormakt ska minska genom Trumps agerande bidrar också att han i stormaktsspelet – USA, Ryssland och Kina – lämnar öppningar åt de två andra. Ryssland har ett gott spelöga. Det räcker med att avvakta och vara uppmärksam för att sedan agera när man ser en öppning. Fast detta ofta betraktas och rapporteras som överraskningar är det inte så. Rysslands roll i Syrien ökade – och blev framför allt mycket bekvämare, verkar det som – när Trump bestämde att överge de tidigare bundsförvanterna, kurderna, i kampen mot Daesh. Nu är det Turkiet och landets militära offensiv i gränsområdet som fokus ligger på.

Tidigare exempel på hur Ryssland utnyttjat historien är bland annat den militära operationen i Georgien 2008, där man hänvisade till hur Kosovo med USA:s och västs hjälp fick sin självständighet, och 2014 när Ryssland hävdade att invånarna på Krim själva ville ansluta sig till Ryssland och i östra Ukraina där separatisterna vill knyta området till Ryssland.

Ryssland har aktivt arbetat för att hålla relationerna med Iran på god nivå. Strax före attacken förra veckan höll länderna en gemensam militärövning till havs. Tredje part i övningen var Kina.

Egentligen är det svårt att förstå att Trump lämnar fältet så öppet för Ryssland – och Kina – i Mellanöstern. Att till exempel Rysslands protester mot mordet på Soleimani nästan har låtit mer formella än indignerade verkar som skicklig diplomatisk balansgång: man vill inte sätta käppar i hjulen för Trumps andra period i Vita huset. Men samtidigt sällar man sig till kören av kritiska röster – utan att ändå ta sig an ett soloparti i kören.

Hur detta bidrar till USA:s storhet är oklart. Trump skyr inte risker. Tydligen inte heller riskerna för att hans amerikanska dröm ska förbytas i en mardröm.

Läs också

En kommentar

  1. Kea Rehn skriver:

    Soleimani went to Baghdad to kill Americans
    Trump wanted to save the Americans and all in theUS Embassy which was attacked

Kommenteringen är stängd.