Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Ska hemligt vara oåtkomligt?

17 Dec , 2017, 09.00 Yrsa Grüne-Luoma

 

Helsingin Sanomats (HS)  journalister försökte förra veckan på Planeringskommissionen för försvarsinformationPFI:s seminarium envist reda ut var gränserna  för försvarets och säkerhetspolisens ingripande i individens rättigheter går. Frågorna ställdes med anledning av de nya lagar om utökade avlyssningsrättigheter för försvaret och säkerhetspolisen som regeringen vill att riksdagen ska godkänna i brådskande ordning.

Bland annat frågade en HS-journalist om en person som varit föremål för undersökning ens i efterhand ska underrättas om detta ifall han eller hon så begär. Svaret var ett kategoriskt nej. Också svaren på andra liknande frågor uteblev med motiveringen att det handlar om uppgifter som är hemliga.

I lördags kom sedan förklaringen till HS fokusering på just dessa frågor.

I en stort uppslagen artikel om Signalprovanstalten, grundad 1960 (som alltså inte längre existerar som sådan utan införlivades med Försvarsmaktens underrättelsetjänst 2014), kan man läsa om personalökningar, ökade resurser och underrättelseverksamhet både specifikt och generellt. Som källa har HS bland annat använt ungefär tio år gamla hemligstämplade dokument.

Det blåste upp en storm som inte kommer att bedarra på länge. I tidiga kommentarer väcktes misstankar om att artikeln var planterad. Men reaktionerna från statsledningen, försvaret och kriminalpolisen pekar nog i motsatt riktning.

Har HS brutit mot lagen och orsakat försvaret betydande skada och äventyrat rikets och finländarnas säkerhet? Eller handlar det om transparens och den journalistiska vakthundsprincipen: att granska myndigheters verksamhet? HS understryker att man ibland måste använda sig av klassificerat material om man vill bryta genom myndigheternas tystnad.

I en kommentar i anslutning till nyhetsartikeln säger HS redaktionschef Esa Mäkinen att medborgarna har rätt att få veta vad som sker i samhället. Senare uttalade sig också HS chefredaktör Kaius Niemi och sade att artikeln handlar om en verksamhet som få känner till. ”Man kan ställa frågan om medborgarna i Finland känner sämre till principerna för vårt eget lands underrättelsetjänst än vad utländska underrättelsetjänster gör”, skriver Niemi.

Han understryker att HS följt lagen och journalistiska principer, kontrollerat källans (källornas) trovärdighet, noga sållat och sovrat och inte heller gått ut med all den information man sitter på. HS motiverar artikeln med att den är aktuell på grund av de nya underrättelselagarna som ger  både försvaret och säkerhetspolisen rättigheter som betydligt griper in på individens integritet.

HS har lovat fler artiklar inom de närmaste dagarna och också sagt att tidningen inte har brutit mot lagen när den har kommit åt dokumenten och att HS inte under några som helst omständigheter kommer att avslöja vem eller vilka som läckt uppgifterna.

Åsikterna om såväl det unika i nyhetsartikeln som sanningshalten i den har ifrågasatts.

För den som en längre tid har följt med Finlands säkerhetspolitiska linje under den förra presidentens och tidigare regeringarnas tid kommer HS i alla fall med vissa intressanta preciseringar, bland annat om den ryska gasledningen Nord Stream I som sedan länge ligger i Finska viken och Östersjön. På underrättelsehåll betraktades den tydligen också ur annan vinkel än miljöaspekten redan i början av 2000-talet – en motivering som också Sipiläs regering anser att är den enda relevanta när det gäller Nord Stream II. Om uppgifterna om Nord Stream I stämmer, ökar frågorna kring varför Finland i  fråga om Nord Stream II intagit en så annorlunda position än vad Sverige och Danmark gjort

Försvarets underrättelsechef Harri Ohra-aho säger att artikeln innehåller flera fel och missuppfattningar men att han inte kan gå in på detaljer. Därmed blir också preciseringarna, inklusive hur man på underrättelsehåll förhöll sig till Nord Stream I, obekräftade.

Argumenten som HS för fram håller ändå inte måttet, säger Teuvo Pohjolainen, emeritus professorn i offentlig rätt. Forskare Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet twittrade att HS tar på sig ansvaret för att avgöra vad som ska vara hemligt och vad som inte är det.

President Sauli Niinistö, som har inlett sin valkampanj för att bli återvald för en andra period i början av nästa år, gick ut med följande (översatt från finskan): ”Hemliga dokument har olagligt överlåtits till Helsingin Sanomat. Till den delen har en brottsundersökning inletts. Att avslöja innehållet i dokument som försetts med högsta säkerhetsklassificering är kritiskt med tanke på vår säkerhet och kan orsaka allvarliga skador”.

Kriminalpolisen kompletterade senare med uppgifter om att undersökningen omfattar både läckan och journalisterna på HS. Enligt tidningen Iltalehti (IL) handlar den senare brottsrubriceringen om avslöjande av säkerhetshemligheter utifrån brottsbalkens 12 kapitel och sjunde paragraf. Straffet för ett dylikt brott är minst fyra månaders och högst fyra års fängelse, enligt den paragraf som IL citerar.

Visselblåsare är illa sedda av alla myndigheter, tänk bara på  Edward Snowden som 2013 läckte uppgifterna om de amerikanska truppernas agerande i Irak. Men i det fallet handlade det om att avslöja myndigheternas lögner.

Utifrån läckan som ligger bakom den artikel och de kommentarer som Helsingin Sanomat publicerat handlar det inte om att någon har ljugit, utan om att myndigheterna varit njugga med att ge ut information i en fråga som HS anser att borde behandlas öppnare på grund av att regeringen så hårt driver på att lagar som inkräktar på individens rättigheter ska drivas igenom i brådskande ordning.

På PFI:s journalistseminarium förra veckan brast åhörarna ut i skratt när försvarsminister Jussi Niinistö (Blå) öppet ställde en motfråga till HS-journalisten som ville veta en detalj om de nya lagarna: ”Tror redaktören faktiskt att jag skulle svara på den frågan”, sade försvarsministern.

Så självklart var det för oss deltagare att inga avslöjanden kan förväntas från det hållet. På så sätt har HS rätt rent principiellt (och det vet varenda journalist): det går inte alltid att komma åt information bara genom att fråga myndigheterna.

De nya underrättelselagarna har motiverats med att Finland behöver dessa verktyg för att i ett tidigare skede komma åt eventuella hot mot samhället och landets säkerhet. Också HS understryker behovet, artikeln handlar inte om att man motsätter sig själva lagarna, utan om att kasta ljus över vad det handlar om.

Det kan inte hjälpas att med lite mera öppenhet från myndigheternas sida kunde också detta rabalder ha undvikits. Också journalister förstår att allt behöver och kan man inte avslöja. Men att kategoriskt tiga med hänvisning till att allt är hemligt övertygar inte och väcker frågor om varför ingenting alls kan sägas. Öppenheten i Sipiläs regering har över lag inte varit så stor som man hade önskat.

Att läckan – om den kan identifieras – kommer att fällas i domstol verkar klart. Den öppna frågan gäller om också HS brutit mot lagen genom att publicera känsliga uppgifter som tidningen enligt egen utsago inte kommit över på olagligt sätt. Cyberprofessorn Jarno Limnell gjorde en nyansskillnad mellan källan (som han anser att har agerat lagstridigt) och HS.  Tidningens agerande karaktäriserar Limnell som prov på ”dåligt omdöme”.

Hur man än ser på HS agerande kommer avgörandet att ha prejudicerande betydelse. Ur juridisk synvinkel är fallet unikt och intressant och blir antagligen ett akademiskt forum för olika tolkningar. För journalistiken i ett demokratiskt samhälle kommer svaret på frågan om HS gjort sig skyldig till brott att vara av avgörande betydelse för hur uppgifter man kommit över på laglig väg kan hanteras i framtiden.

Läs också:

https://www.hbl.fi/artikel/nia-pa-betyget-for-hs-och-tikkakoski/

 

Läs också

En kommentar

  1. Iiro Koppinen skriver:

    Skall myndigheten föra ett show genom att ge då och då avslöjanden? Annars skrattar man? Jag som medborgare och skattebetalare är mycket ledsen att ytterst stor skada till försvarets softa och hård samt säkerheten har förorsakats. Undrar om HeSa har tillräckliga resurser till ersättning.

Kommenteringen är stängd.