Säkerhetsbloggen

Helsingin Sanomat har gjort ett anmärkningsvärt försök att belysa vad de planerade utökade befogenheterna för försvaret och skyddspolisen kommer att betyda. Mest uppmärksamhet väckte ju den första artikeln, inte minst för att redaktionen (efter moget övervägande, enligt chefredaktör Kaius Niemi) hemligstämplade dokument om försvarets signalspaning och andra aktiviteter. Razzian en söndagskväll hemma hos en av HS redaktörer upplevs som ett försök från myndigheternas sida att bryta källskyddet, inte att se till att materialet uppbevaras på ett säkert sätt.

HS fick uppleva en läsarstorm där indignerade prenumeranter reagerade med att avsluta sin prenumeration. Detta fick å sin sida Kaius Niemi att medge att tidningen hade missat sitt syfte, att förse läsarna med relevant information. Eftersom det handlade uttryckligen om försvaret – inte om skyddspolisen – tolkade läsarna det som ”ofosterländskt” och farligt för landets säkerhet. Sedan hjälpte det inte att Kaius Niemi, artikelförfattarna och hela tidningen har understrukit att man stöder de nya lagarna för försvarets del.

Efter ett par dagars paus återkom HS med den utlovade fortsättningen som handlade om också skyddspolisen. Men det verkar som om de delarna hamnat i skuggan av den första uppmärksammade artikeln. Det är kring den diskussionen om yttrandefrihet och skuldfrågan om vem som läckte informationen rör sig. Professor Martin Scheinin, professor i internationell rätt vid European University Institute i Florens citerades i HBL (30.12) där Scheinin bland annat sade att ”ur yttrandefrihetens synvinkel vore det rekommendabelt att brottsutredningen koncentrerar sig på att identifiera läckan utan att Helsingin Sanomat tvingas avslöja sina källor”.

Det har sagts många gånger men tål att upprepas: hemligstämplade dokument ska inte läckas. Men när det händer – och det kommer att hända ibland också i fortsättningen – så är det själva läckan utredarna ska koncentrera sig på, inte på att bryta källskyddet.

Men tillbaka till skyddspolisen och de bitar som verkar ha hamnat i skuggan. Låt oss gå lite tillbaka i tiden.

Ursprungligen var det meningen att bara försvaret skulle få en ny lag, eller rättare sagt, få en lag som reglerar verksamheten, eftersom en sådan saknades. I en värld där gränserna mellan yttre och inre hot (terrorism) kan vara diffusa såg antagligen  skyddspolisen sin chans att haka på.

Skyddspolisen sorterade tidigare under polisväsendet men lösgjordes till en egen enhet, direkt underställd inrikesministeriet. Den nya organisationen med sju enheter trädde i kraft den 1 januari 2017, alltså för precis ett år sedan. Antalet anställda är 290, uppger skyddspolisen på sin hemsida, och årsbudgeten 25 miljoner euro.

De nya lagar genom vilka skyddspolisen vill utöka sina befogenheter är de som medborgarna borde vara synnerligen intresserade av. HS har gjort sitt bästa för att påpeka att rätten för skyddspolisen att spåra upp personer, stoppa postförsändelser och på sociala medier och via epost-korrespondens följa med personer ökar betydligt. Visst finns det begränsningar men som HS påpekar, också möjlighet att göra undantag från begränsningar. Kring dessa befogenheter råder det minst sagt stor oklarhet. Så mycket är dock klart att skyddspolisen inte behöver informera en finsk medborgare om att han eller hon är – eller har varit – föremål för uppmärksamhet trots att det inte handlar om misstänkt brott, utan om ”särskilda skäl”.

Enligt en tidningsnotis nyligen behöver skyddspolisen också nya utrymmen och ska flytta bort från Bangatan till en ny byggnad som byggs i samma kvarter där försvarsministeriet och huvudstaben redan finns.

När de nya lagarna går igenom, kanske med den 5/6 majoritet i riksdagen som både regeringen och den sittande presidenten Sauli Niinistö understöder, kommer de nya uppgifterna att kräva både mer personel och pengar. När det gäller nya funktioner i gråzoner mellan inrikes- och utrikes/försvarsfunktioner kan det uppstå en rivalitet mellan försvaret och skyddspolisen om var dessa funktioner ska placeras, någonting ingendera myndigheten skulle medge offentligt, men inte heller långsökt.

Alldeles för lite uppmärksamhet har fästs vid hur och vem som ska utöva kontroll över hur de nya lagarna tillämpas. Visserligen ingår det i planerna att en ”självständig och oberoende” underrättelseombudsman tillsätts (vem avgör vem som är självständig och oberoende? Hur definieras dessa begrepp? Vem kan väcka kritik mot underrättelseombudsmannen?).

Denna ombudsman ska årligen avge en rapport – eller egentligen två, en intern – hemlig – och en för offentligt bruk. Vidare ska riksdagen få ett underrättelseutskott som på parlamentarisk väg ska övervaka hur – i synnerhet skyddspolisen, kan man väl anta – hanterar sina uppgifter.

På detta årets sista dag kan man kanske drista sig till att hoppas på att presidentkandidater och regering i början av det nya året 2018 redogör mer i detalj för både i synnerhet skyddspolisens befogenheter och att övervakningen sker på ett sätt som det anstår ett hundraårigt land som vill kalla sig en västerländsk demokrati.

Att avfärda detta med att man ”litar på skyddpolisen” – som politiker gärna gör – räcker inte.

Gott nytt år 2018!