Säkerhetsbloggen

Det finns ett iögonenfallande drag i debatterna före riksdagsvalet. Utrikes- och säkerhetspolitiken lyser med sin frånvaro, både i frågorna och argumentationen. Trots att riksdagen har en avgörande roll i utrikes- och säkerhetspolitiska beslut.

Det räcker inte med sporadiska frågor om ”för” eller ”emot” Nato. Det är en i högsta grad icke-fråga i den stora helhet som bildar Finlands beslut i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det räcker faktiskt inte ens med EU och den för tillfället allt överskuggande brexit-frågan.

I det stora hela vet man kanske ungefär var de olika partierna står. Men det räcker inte heller. För väljarna har rätt att veta inte bara var partierna står utan också vad partiernas kandidater kan och vet om utrikes- och säkerhetsfrågor. Det är ingen hemlighet att kunskapen om till exempel Nato är blygsam bland riksdagsledamöterna. Man har alltså en åsikt som styrs av partiet. Men när det gäller fakta om beslutsfattande och vem som har sista ordet är det sämre ställt.

Till råga på allt är det en ovanligt stor del av de riksdagsledamöter som varit med länge – och som man kanske på vissa grunder kan anta att har en mer gedigen kunskap om både Nato, EU:s säkerhetspolitik, nordiskt försvarssamarbete och Ryssland – som nu inte längre ställer upp.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitik går kanske inte riksdagskandidaterna till val med släckta lyktor. Men för många väljare kunde nyanserna i deras synsätt vara till nytta innan de stiger in i valbåset för att ge sin röst.