Säkerhetsbloggen

Den 1 juni träder de nya lagarna som gäller militär underrättelseverksamhet i kraft. Information om militär verksamhet som riktas mot Finland eller som är av betydelse med tanke på Finlands säkerhetspolitiska omgivning ska kunna samlas in för att fungera som beslutsgrund för den högsta statsledningen och Försvarsmakten.

Enligt lagen förutsätts det att försvarsministeriet före 2020 avger en rapport till riksdagens försvarsutskott (som kommer att ledas av Samlingspartiet)  om hur de nya bestämmelserna om militär underrättelseverksamhet fungerar.

Samtidigt som lagarna om militär underrättelseverksamhet träder i kraft kommer också lagarna om civil underrättelseverksamhet att  träda i kraft.

Tillsammans utgör underrättelselagarna de kanske mest omfattande inskränkningarna i medborgarnas integritetsskydd. Detta har motiverats med att Finland hittills haft en otillräcklig lagstiftning för att kunna avvärja eventuella hot i tid. Ett annat argument har varit att Finland i hög grad har varit beroende av den information som andra länder har kunnat förse Finland med. Ett tredje argument, som man visserligen inte gärna talar klarspråk om är att det är till fördel för Finland om man också kan ”sälja” information som likasinnade länder kan vara intresserade av.

Eftersom övervakningsaspekten kraftigt har betonats bestämde man att processen för att en underrättelsetillsynsombudsman kunde utses skulle fortsätta och slutföras trots att regeringen Sipilä avgick och fortsatte som expeditionsministär fram till valet. Till underrättelsetillsynsombudsman utsågs Kimmo Hakonen. Hakonen utnämndes i mitten av april. Han tillträder sin tjänst den 1 maj. Hakonen är tidigare kanslichef vid justitiekanslerämbetet och ställföreträdare för biträdande justitiekanslern.

Dessutom kommer riksdagen att få ett nytt utskott vars uppgift är att övervaka underrättelseverksamheten. I detta utskott är det meningen att alla partier ska vara representerade.

Jämfört med den tidvisa storm i debatten som pågick när lagförslagen första gången lades fram hade lagarna och deras tillämpning ingen roll alls i debatten före valet. Dels hade ju lagarna godkänts, dels rådde det bred enighet över partigränserna om att det behövdes åtminstone en militär underrättelselag, eftersom Finland saknade en sådan. Betydligt mer kontroversiell var frågan om utökade rättigheter för Säkerhetspolisen och den civila spaningen som redan har befogenheter att ingripa.

På vissa håll har man sett Säkerhetspolisens aktiva engagemang i att utöka sina befogenheter som ett led i en intern maktkamp mellan polisen och försvaret. Dylika spekulationer har dock bestämt avvisats av bägge parter.

Kritiken som gäller riskerna för att rättigheterna missbrukas speciellt när det gäller vissa gruppers – till exempel läkares, prästers och journalisters rätt till klient- och källskydd – finns kvar.