Säkerhetsbloggen

Inför utnämningen av efterträdaren till general Jarmo ”Charles” Lindberg uppgavs det att president Sauli Niinistö personligen ville intervjua kandidaterna. Finlands överbefälhavare är republikens president – som i fall av krig ger över uppdraget åt kommendören för Försvarsmakten. Det är därför lätt att förstå att presidenten har ett alldeles särskilt intresse av personen ifråga.

Kan man utläsa någonting om den som utnämner kommendören på basis av det val han eller hon – i det här fallet Sauli Niinistö – gör? Man ska förstås akta sig att dra alltför långtgående slutsatser. Det handlar ju om synnerligen meriterade militärer som valet står emellan. I viss mån kan det också handla om vem som betraktas som mest lämplig med beaktande av den rådande – eller förändringarna i – säkerhetsomgivningen.

General Timo Kivinen, 59, är Försvarsmaktens kommendör sedan den augusti i år. Hans bakgrund är densamma som de flesta av hans företrädares, armén. I de tal han höll vid kommendörsbytet betonade särskilt samarbetet med Sverige och vikten av att i varje situation snabbt kunna skapa en korrekt lägesbild.

Det intressanta var att han också kort berörde frågan om ett politiskt mandat i samband med det militära samarbetet med Sverige – dock utan att gå närmare in på hur starkt han anser att behovet är. Åtminstone tillsvidare verkar han vara en person som håller sig till rätt snäva ramar. På det sättet påminner han om Ari Puheloinen som var kommendör från 2009 till 2014. Puheloinens föregångare amiral Juhani Kaskeala samt dennes företrädare general Gustav Hägglund framträdde som betydligt mer färgstarka än Puheloinen.

Det kan förstås också ha att göra med att Hägglund råkade vara kommendör när Finland blev EU-medlem. Säkerhetspolitiken hade en betydligt starkare roll inom unionen både under Hägglunds och Kaskealas ämbetsperioder, inte minst på grund av eftersläckningen av krigen på Balkan och på grund av att Storbritannien och Frankrike som gick i bräschen för att utveckla EU:s militära förmågor. Hägglund var dessutom ordförande för EU:s militärkommitté 2001-2004.

När det var dags att utse Puheloinens efterträdare 2014, ganska i början av Sauli Niinistös första presidentperiod, var det många som förvånat höjde på ögonbrynen när valet föll på Jarmo Lindberg från flygvapnet. Stridsflygaren Lindberg (vars smeknamn Charles ska ha givits honom under utbildningen till Hornet-pilot i USA efter Charles Lindbergh) blev den första mer långvariga generalen från flygvapnet som blev kommendör för Försvarsmakten (lär ha funnits en tidigare, men under en betydligt kortare period).

Lindberg tillträdde några månader efter Rysslands annektering av Krim och det kom antagligen att prägla den nye kommendörens planer. Under Finlandsarenan 2014 talade han om en förnyelse inom försvaret. Det behövs flera lika typer av styrkor, sade han kort före han tillträdde. Snabbhet och rörlighet blev en ledstjärna. Förutom att man snabbt ska kunna få en klar bild av läget behövs det också styrkor med rätt utrustning och som kan sättas in inom loppet av bara några timmar. Det finska ordet ”ketterä” – ungefär detsamma som snabb, vig och flexibel kom ofta över hans läppar under hela hans tid som kommendör.

Lindberg upplevdes – ofta positivt – som modern, öppen och annorlunda och detta kom att kasta ett visst skimmer också över Sauli Niinistö. Ville presidenten betona en större öppenhet också inom försvaret?

Lindbergs eventuella planer på att söka en förlängning som kommendör kan ha grusats efter den så kallade Lemmenjoki-skandalen, även om han inte ställts direkt till svars för den. I vilket fall som helst bestämde Lindberg sig för att inte ansöka om förlängning. Några planer på att pensionera sig helt och hållet har Lindberg, 60, knappast. Men en viss tids karens hindrar honom från att åta sig vissa uppdrag under den närmaste framtiden.

Hur ska man då tolka Niinistös val av en till synes betydligt mer tillbakadragen person till Lindbergs efterträdare?

Förklaringen är antagligen att Timo Kivinen helt enkelt var den mest meriterade kandidaten. Kivinens uttalanden om att det blir en minskning när det gäller Finlands deltagande i internationella militära övningar har väckt frågor. Dem har han parerat med att Finland nu har deltagit i så många olika övningar under årens lopp att man vet vad som tjänar det egna försvaret och vad som är mindre viktigt.

Säkert är det i alla fall att den förre försvarsministern Jussi Niinistö och Jarmo Lindberg var ett annorlunda par än vad Antti Kaikkonen (C) och Kivinen är.

Säkert är det också att hur många riskscenarier man än bygger upp så gäller att krig är allt mer oförutsägbara och överraskande.