Säkerhetsbloggen

Demonstrationerna i Hongkong har skapat en mer eldfängd situation än vad man kanske inser. I en demokrati – vilket är Hongkongs tradition – är det acceptabelt att protestera, också mot dem som har makten i landet. Men ur Pekings synvinkel är uppfattningen om vad som är protest och vad som är uppror uppenbarligen annorlunda.

Här kolliderar två traditioner med varandra. Det är en svårlöst situation: om Hongkongs ledare böjer sig för demonstranternas krav och den impopulära Carrie Lam avgår kan Kina strama åt greppet om Hongkong. Å andra sidan är det svårt att inse hur hon kunde sitta kvar, eftersom förtroendet är förverkat.

Men kommer Kina att tillåta att någon mindre Kina-vänlig ledare tar över efter henne?

Situationen är farlig för om det är någonting som Kina skyr som pesten så är det kaos. Det var med fasa man i början av 1990-talet åsåg Sovjetunionens upplösning. Enligt Kina resulterade det i att samhället hamnade in i ett kaos. Det ville man inte ha.

För att undvika en liknande utveckling i Kina började man med Deng Xiao Ping i spetsen försiktigt öppna den kinesiska marknaden för utländska företag och investerare. I början krävdes det att utländska företag skulle samarbeta tätt med ett kinesiskt företag för att dessa skulle lära sig deras metoder. Det var ett skickligt drag, så småningom kunde allt fler kineser få ett bättre liv än de eller deras föräldrar haft.

Men det politiska enpartisystemet värnade man noga om.

Säkert är att Pekings ögon är stadigt fästa på Hongkong och utvecklingen där. Oron för vad man betecknar som kaos är påtaglig – och något kaos vill man inte ha. Samtidigt vet man att ett militärt ingripande skulle leda till skarp internationell kritik – vilket man i Peking antagligen skulle bemöta med att Hongkong är Kinas interna angelägenhet. Det är ändå otänkbart att Peking i det oändliga passivt kommer att betrakta utvecklingen i Hongkong.