Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

När svärfar startade kriget

30 Nov , 2019, 09.00 Yrsa Grüne-Luoma

 

Varje familj som har upplevt Vinterkriget har sin skröna. Som ung undrade jag ibland lite över hur man kunde skämta om någonting så allvarligt som krig. Jag trodde också att när sirenerna började ljuda så gick folk till bombskydden – ofta källaren i huset – för att inte egentligen komma bort därifrån förrän kriget var slut. Utom för att köpa mat, i den mån man kunde göra det.

Jag är född 1948, efter krigen. Men min mamma var i november 1939 gravid i sjätte månaden – min bror föddes i april 1940 – och min pappa var inkallad i alla krig. Båda var helsingforsare så de berättelser som jag fick ta del av var antingen från huvudstaden eller från ”fronten” som min pappa alltid kallade alla sina färder i österled.

Så i ett riktigt krig hade jag aldrig varit innan jag 1999 i jobbets tecken befann mig i Belgrad och södra Serbien under Natos kraftiga bombningar. Två saker gick upp för mig: det behövs en viss galghumor för att klara av allt det svåra, stressen som kriget för med sig. Det gäller hemmafronten lika väl som dem som befinner sig i de närmaste linjerna mot fienden. Det andra jag insåg var att kriget för människorna, civila, är som en film som ibland stannar av. Jag insåg hur vardagen hankar sig fram med all de vanliga sysslor man krampaktigt håller fast i. För att sedan plötsligt, likt en film som bryts, stanna upp. Dånet, krascherna, lukten av brand och rök. En film som sedan kommer igång igen tills den nästa gång bryts.

Men det skulle dröja många år innan jag skulle lära mig historien ur Vinterkrigets perspektiv i min nya hemstad Hangö. Den tidigare Yle-journalisten Tomy Karlsson har noga och konsekvent dokumenterat Hangös historia via rapporteringen i Hangötidningen. Serien består av 13 band och fler är på kommande. I Hangö finns också Frontmuseet, på sin ”rätta” plats, det vill säga där en av försvarslinjerna låg.

De meriterade fackboksförfattarna Antero Uitto och Carl Fredrik Geust gav 2013 ut en bok ”Hangö i andra världskriget”, en bok sammanställd av tolv meriterade krigshistoriska forskare från Finland, Sverige och Ryssland. Fokus ligger på de sovjetiska truppernas verksamhet på Hangö udd (mars1940-december 1941) men här beskrivs också beskjutningarna av fortet på Russarö utanför Hangö och kryssaren Kirovs roll den 1 december 1939.

Det är till detta datum som min mans familjs skröna hänför sig.

I somras besökte vi äntligen Russarö – det går nämligen inte att ta iland och promenera omkring där hur som helst. Guiden tog oss upp till de två stora kanoner (amerikanska Betlehem, fick vi veta) som var kvar på sin gamla plats. Det lär ha funnits sammanlagt sex likadana kanoner, två på vardera sidan om de två mittersta. Själva historien om hur de amerikanska kanonerna på väg från USA till Chile hamnade i Hangö är en historia för sig. Men Russarö var befäst redan under den ryska tiden, och det var också då som kanonerna inhandlades. Så när Kirov, åtföljd av två jagare, fick i uppdrag att anfalla Russarö visste det sovjetiska befälet exakt hur lång räckvidd kanonerna hade. Vad de inte visste vad att Finland genom en ombyggnad av plattformerna för kanonerna gjorde det möjligt att nå längre bort belägna mål än tidigare.

Varje kanon krävde – om jag minns rätt – 35 man för att de skulle kunna hanteras. Under det av kanonerna som syns ovanför marknivå finns grottor där hela maskineriet finns och det var där dessa män tjänstgjorde.

Det är här min mans familjs historia har sina rötter. Min svärfar, som jag tyvärr aldrig hann träffa, tjänstgjorde vid en av kanonerna den 1 december 1939 när anfallet kom. ”Det var jag som startade Vinterkriget”, lär han ska ha sagt. Kanonerna lyckades nämligen få in en direkt träff på Kirov. Kirov sjönk inte men det sovjetiska anfallet avvärjdes. (En detaljerad skildring av händelseförloppet finns i boken av Uitto & Geust)

Under de senaste veckorna har tidningar och etermedia varit fullspäckade av historier om Vinterkriget, den så kallade ”Vinterkrigsandan” bland oss finländare har analyserats, Mannerheims roll diskuterats och vissa har till och med hävdat att Vinterkriget hade kunnat undvikas. I en läroinrättning plockade eleverna bort Mannerheims porträtt från väggen på uppmaning av en professor. I en annan skola hyllades elever som dog under kriget.

Mina egna minnen inskränker sig till ruinerna av ett sönderbombat hus vid Rödbergsgatan 17 (vi bodde i nr 19) där min bror och jag brukade åka kälke tillsammans med min brors kompis Seppi och ibland hans syster Lena. Jag vet inte ens om huset ödelades i Vinterkriget eller i Fortsättningskriget.

I en låda har jag kvar ransoneringskuponger som användes efter kriget och där finns också en karta som min pappa hade i något av krigen.

Och så har vi berättelserna förstås. Och en rad fotografier som vi hittade efter att vår pappa dött 1972. Bilder han aldrig hade velat visa oss och man kan förstå varför. Och fältposten, breven från pappa till min mamma.

Nej, svärfar startade inte kriget. Men på något sätt bär vi fortfarande minnet av detta inom oss, 80 år i dag efter Vinterkrigets utbrott.

Läs också

Kommenteringen är stängd.