Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

När risker konkretiseras

11 jan , 2020, 09.47 Yrsa Grüne-Luoma

 

Iran har medgett att det ukrainska planet med 176 personer ombord som kraschade i veckan faktiskt sköts ned av misstag. Enligt Iran misstog man sig och trodde att planet var ett fiendeplan eftersom det flög nära ett ”säkerhetspolitiskt känsligt område”.

Iran uttrycker sin djupaste beklagan och försäkrar att de skyldiga kommer att ställas till svars. Iran säger också att åtgärder vidtas för att dylika misstag inte ska vara möjliga i framtiden.

Alla de ombordvarande, sammanlagt från sju länder, inklusive 17 svenskar eller personer med koppling till Sverige, omkom. För de anhöriga till de döda är tragedin fruktansvärd och bitterheten befogad och stor.

Visst är det på sin plats att kritisera Iran för att man inte redan från början vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder för att undvika dylika ödesdigra misstag. Men det gäller också andra länder, för det är ingalunda första gången ett passagerarplan skjuts ner i misstag och USA, Israel och Ukraina har tidigare betalt ersättningar till anhöriga ombord på civilplan som deras styrkor skjutit ned på grund av felbedömningar.

Men det är inte alla gånger en stat tagit på sig skulden. När ett malaysiskt passagerarplan i juli 2014 med 298 personer ombord störtade på ett fält öster om den av de ryskstödda separatisterna kontrollerade staden Donetsk i östra Ukraina, beskyllde Ryssland först Kievregeringens jaktplan för att ha skjutit ned planet.

Efter en senare grundlig utredning om händelsen tvingades Ryssland i alla fall medge att det var en rysk Buk-missil som träffade planet. Hårdnackat håller Ryssland dock fast vid att missilen var ukrainsk och avfyrades av de Kievtrogna styrkorna, trots att den internationella utredningen visade att Buk-missilen levererats från Kursk i Ryssland till separatistområdet. En stat kan förstås vidta åtgärder för att förbättra säkerheten utan att erkänna sin skuld. Men när dödliga vapnen hamnar i händerna på utbrytargrupper eller terrorister är situationen en annan.

När säkerhetsläget skärps och det leder till strider, eller som i fallet med Iran, mord på ett av landets högst uppsatta personer, risken för hämndattacker ökar, tilltar också risken för handlingar som ingen planerat eller önskat. Riskerna ska aldrig underskattas.

Tragedin med det ukrainska planet är ett exempel på detta. Men också flera av de tidigare misstagen har skett under pågående fientliga handlingar där nervositeten skruvats upp.

Att Iran erkänner sin skuld ger inte de 176 omkomna deras liv tillbaka. Men det är ändå det minsta man kan förvänta sig. Trots att inte ens detta är självklart.

Kommenteringen är stängd.