Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

En nordisk ö eller bara en udde?

17 jan , 2020, 09.48 Yrsa Grüne-Luoma

 

När jag för ett antal år sedan hade möjlighet att besöka den norska militärbasen i Bodö frågade jag ett par norska militärer hur de ställde sig till den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenbergs förslag från 2009 om ett bindande försvarsavtal mellan de nordiska länderna. Stoltenbergs resonemang gick ut på att ett på alla plan sammansvetsat Norden har en stark röst i alla sammanhang, inklusive i Nato, dit tre av de nordiska länderna – Norge, Danmark och Island – hör.

”Vi har inte Stoltenbergs rapport ens i vårt bibliotek eftersom det inte finns några politiska beslut”, var svaret jag fick.

Norge har alltid varit tydligt på en punkt: de militära resurserna är knappa och ska vid behov ställas till Natos förfogande. (Inne på samma linje har också Danmark varit och tydligt begränsat det militära samarbetet med EU vars medlem Danmark också är).

En tidigare ÖB är naturligtvis friare att uttrycka sig kontroversiellt än den ÖB som sitter kvar på sin post. Norges förre ÖB Sverre Diesen argumenterade på den årligen återkommande Rikskonferensen i Sälen – Sveriges säkerhetsforum nummer ett – för att vidare utveckla det militära samarbetet mellan Finland, Sverige och Norge, i synnerhet utifrån erfarenheterna från ländernas flygvapensamarbete i norr. Och sade att Finland och Sverige genom ett regionalt samarbete med USA som yttre part kunde ”uppnå samma fördelar som man kunnat uppnå genom ett Natomedlemskap” (HBL 14.1).

Utspelet är intressant. Det första trepartsmötet mellan Finlands, Sveriges och USA:s utrikesministrar hölls i Helsingfors medan den amerikanske försvarsministern fortfarande hette James Mattis. Både Finland och Sverige har intentionsavtal med USA om militärt samarbete men de innehåller inga som helst förpliktelser åt någondera hållet.

En stark försvarsklausul skulle nämligen förutsätta ett regelrätt avtal mellan Finland, Sverige och USA om militärt stöd i en konflikt.

Men inga avtal är ensidiga. Varje land månar om sig självt. Om USA förväntas ställa upp militärt för Finland och Sverige gäller detta också omvänt. Skulle detta verkligen vara politiskt genomförbart i Finland – eller Sverige? Och vilket intresse skulle USA ha av detta? Räcker Gotland och Åland och andra öar som morot? Knappast.

Diesens splittring gällande tolkningen av Norden är oroväckande. Han talar om Finland, Sverige och Norge som tillsammans bildar en ”strategisk ö som endast kan nås landvägen via Ryssland” (HBL 14.1) och räknar bort Danmark (och nämner inte ens Island). Men när man tittar på kartan är det Sverige och Norge som bildar en udde. Finlands långa östgräns tvingar onekligen fram lite annorlunda vyer – om man håller sig till landvägen.

Men det ska man kanske akta sig för att göra.

Den 29 mars 2013 flög ett par ryska bombflygplan eskorterade av fyra jaktplan bara några tiotal kilometer från svenskt luft territorium utan att Blekinge flygflottilj fick upp ett enda Gripen-plan i luften. När inte Sverige skickade upp stridsflyg för att möta de ryska planen så gjorde Nato det genom att skicka två danska F-16-plan som ingick i Natos luftbevakningsstyrka i Baltikum. De ryska planen vände innan de danska planen hann fram, men Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sade senare att det handlade om ett simulerat ryskt kärnvapenanfall mot svenska mål i samband med en pågående rysk militärövning.

Buffertar kanske fortfarande finns. Men deras betydelse är inte densamma som förr. I det simulerade ryska anfallet mot svenska mål hade Finland ingen som helst avvärjande roll.

Så handlar Diesens utspel i grunden om att den förre ÖB:n är orolig för att Nato inte ska komma till Norges undsättning i en konflikt? Knappast. Snarare handlar det väl om att bygga ett liknande nätverk utifrån gemensamma intressen – avvärjningstaktiken mot ett eventuellt ryskt angrepp.

Ett Natomedlemskap med den solidaritetsklausul som finns i Atlantalliansens femte artikel är det starkaste militära försvaret.

Men en ännu viktigare är Natos politiska roll i de relationerna till USA. Nato är och förblir det enda transatlantiska forumet i Europa.

Läs också

Kommenteringen är stängd.