Yrsa Grüne-Luoma bloggar lokalt och globalt om politik och säkerhet i ett brett perspektiv

Okategoriserade

Att inte acceptera nederlag urholkar demokratin

30 jun , 2020, 09.07 Yrsa Grüne-Luoma

 

I morgon, onsdagen den 1 juli, söker Rysslands president Vladimir Putin stöd hos sitt folk för att han ska kunna sitta kvar på sin post till 2036. De behövliga grundlagsändringarna för att han ska kunna göra det är redan godkända av de bägge kamrarna i Rysslands parlament så någon praktisk betydelse har den ”folkomröstning” som hålls i morgon inte.

Dessutom bedöms risken för valfusk som överhängande, i synnerhet i Moskva och Niznij Novgorod där väljarna kan rösta elektroniskt. Rapporter kommer in om hur en och samma person, bosatt utomlands, redan nu har kunnat rösta på flera ställen än ett.

Lagändringarna gäller inte bara presidentens mandatperiod, tidigare begränsad först till två fyraårsperioder, senare till två sexårsperioder, utan de är som ett smörgåsbord där man erbjudit lite matnyttigt åt många olika grupper.

När det gäller presidentperioderna så nollställs de tidigare som Putin har suttit vid makten. Det ger honom rätt att ställa upp för omval när den nuvarande perioden löpt ut 2024. Och bli omvald sex år senare.

I en essä i Helsingin Sanomat i söndags pekade professor Vladimir Gelman en intressant parallell till situationen i Sovjetunionen på 1960-talet och under Sovjets ledare Leonid Brezjnevs era. Gelman påpekar att när en och samma person tillsammans med sin inre krets sitter kvar för länge innebär det att yngre personer, i Rysslands fall 40-50-åringarna, inte har en chans att komma upp sig i de politiska hierarkierna.

Detsamma gällde under Brezjnevs tid, påpekar Gelman. När sedan Michail Gorbatjov kom till makten var etablissemanget så ålderstiget och uttunnat att det inte gick att hålla samman Sovjetunionen. Blir detta också Rysslands öde, frågar sig Gelman. (HS 28.6)

Ryssland är viktigt för Europa – och i allra högsta grad för Finland – men detsamma kan sägas också om USA där amerikanerna ska välja president den tredje november.

Donald Trumps planer på att bli omvald har försvårats av att ekonomin är sämre än på länge, trots att börsen repat sig. Parallellt med ekonomin, och till stor del på grund av ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan covid-19 och ekonomin, tampas USA med katastrofala siffror på antalet smittade och döda i viruset. För närvarande leder utmanare Joe Biden i opinionsundersökningarna både när det gäller antalet röster och ledningen i viktiga delstater.

Men opinionsundersökningar är inte val och drygt fyra månader en lång tid i politiken. I en artikel i Svenska Dagbladet påminner Liv Widell och Malin Ekman om att Trump är skicklig när det gäller att ändra sig snabbt. När han märker att någonting inte längre fungerar byter han helt enkelt strategi.(SvD 14.6)

Och om valresultatet blir ett annat än att Trump återväljs – kommer han att gå med på att avgå, undrar Ekman och Widell.

Tanken är intressant. Den verkar absurd, i synnerhet i ett demokratiskt samhälle. Grunden i demokratiskt genomförda val är att man också kan acceptera ett nederlag. Detta verkar ändå inte vara lika självklart längre. Det finns kanske mer av ”om ej om i vägen vore” i resonemangen i flera länder? Det säger sig självt att risken för bortförklaringar som egentligen innebär ett nej till ett för någon part misshagligt valresultat efter eller under en kris. Kan pandemin bli ett vapen inte bara i valkampanjerna i USA utan också när det gäller att fastställa valresultatet?

Eller kommer han att använda pandemin som argument för att valet skjuts upp? Det är ändå inte presidenten utan kongressen som kan fatta ett dylikt beslut. Det bedöms som osannolikt att så skulle ske men möjligheten finns, åtminstone i teorin.

Trumps hantering av underrättelseuppgifter som hävdar att Ryssland varit inblandat i amerikanska soldaters död i Afghanistan finns det än så länge inte klara bevis för. Trump själv har låtit förstå att det än så länge handlar bara om påståenden. Men indignationen över hur Trump har förhållit sig till saken är redan stor och demokraten Nancy Pelosi, som svingar ordförandeklubban i representanthuset, kräver en närmare utredning av vem som visste vad och när.

Vid sidan av dessa turer kring maktspelet i Ryssland och USA står ett avvaktande Kina. En stormakt, som styrs enligt de gamla kejsardynastiernas principer där det är omöjligt att utmana härskaren och där det inte finns någon motpol jämförbar med det demokratiska partiet i USA eller ens med en högljudd kritiker som Aleksej Navalnyj.

Eller om en sådan finns så tystas denna effektivt ned i god tid innan volymen på protesterna skruvats upp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *