Säkerhetsbloggen

Den publicitet som ges militära övningar och avtal, samförståndsavtal och avsiktsförklaringar varierar. Finlands och Sveriges beslut 2015 att fördjupa sitt militära samarbete kan betraktas som ett stort steg. Det fick en fördjupad dimension också till pappers när ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU) undertecknades i juli 2018. I klartext betyder det att Finland och Sverige kan agera tillsammans militärt mot att försvara sig mot en fiende – om bägge länderna fattar ett politiskt beslut att göra det. Det är viktigt att understryka att ett samförståndsavtal inte ändå innebär en förpliktelse, bara en möjlighet.

Den 23 september i år undertecknade Finland, Sverige och Norge en gemensam avsiktsförklaring (Letter of Intent, LoI) om militärt samarbete. Avsiktsförklaringen är inte heller förpliktande och mera allmän och formell än ett samförståndsavtal.

Samförståndsprotokoll och avsiktsförklaringar skiljer sig därmed från till exempel från Nordatlantiska fördraget, Nato eftersom de inte innehåller några som helst försvarsgarantier.

De nordiska ländernas (Finland, Sverige, Norge, Island och Danmark) försvarssamarbete Nordefco har pågått redan länge, Inte heller där ingår bindande försvarsgarantier, utan samarbetet handlar om utbildning, övning, logistik och materiel. Det bedrivs på både militär och politisk nivå och kan också omfatta internationella insatser.

Men Norge, Island och Danmark är Nato-medlemmar. Finland och Sverige är det inte. Danmark är också medlem i EU men när det gäller försvar och militära insatser har Danmark följt en återhållsam linje när det gäller att ta del av EU:s militära samarbete.

Norge har förutom sitt Natomedlemskap ett bilateralt avtal om ömsesidig militär hjälp med USA. Avtalet härstammar från 1950 och enligt norska pressuppgifter pågår om bäst förhandlingar om att uppdatera avtalet.

Det nordiska militära samarbetet är därför en ganska lös, rätt spretig konstruktion. Ett förslag till att ändra på detta lades fram av den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg i en rapport 2009. Stoltenberg föreslog att de nordiska länderna skulle ha en bindande ömsesidig försvarsklausul. Politisk vilja till detta fanns inte 2009 och ingen ändring på den punkten är i sikte. 

Situationen i Belarus oroar alla länder i Östersjöområdet. Övningar i norr hamnar lätt i skuggan av detta.

Beslutet att inhibera den planerade stora internationella militärövningen  Arctic Lock kan inte ha varit lätt. Förberedelserna kom igång vid månadsskiftet november-december i fjol men covid-19-krisen stjälpte planerna. Upp till tjugotusen personer från ett tiotal inbjudna länder skulle ha deltagit i övningen som enligt planerna skulle ha hållits i maj-juni 2021.Det är möjligt att Arctic Lock ordnas senare men något datum är inte fastställt.

Arctic Lock ersättas i vår med en nationell militär övning. Den fyller en viktig funktion men ersätter inte den internationella övningen där det huvudsakliga temat enligt uppgifter från i fjol var att öva hur man tar emot och ger hjälp åt varandra inom ramen för värdlandsavtalet.

I måndags inleddes också flygvapnets övning Ruska med 4800 soldater och 60 flygplan. Förband från Sverige deltar och under övningen används 11 flygfält från Rovaniemi och Luleå i norr till Tikkakoski/Jyväskylä i mellersta Finland. Övningen pågår till den 6 oktober.

Ryssland har meddelat att man kommer att genomföra två observationsflygningar i enlighet medan  Open Skies-avtalet medan Ruska pågår. Major Antti-Ville Rusanen, som fungerar som chef för värdgruppen säger till Helsingin Sanomat att det är en ren tillfällighet att Ryssland genomför de två observationsflygningarna samtidigt som Ruska pågår.

Hur mycket uppmärksamhet som ägnas militära övningar och observationsflygningar verkar att i högre grad återspegla skärpningen i vårt närområde och det internationella läget än vara kopplade till substansen i själva övningarna.

Vilket knappast förvånar någon.